Var har du lagt servetterna? Jag bad ju dig ta fram de silvriga, de passar så fint till duken, mumlade Agneta Eriksdotter och skar långsamt citronen i tunna, nästan osynliga skivor. Rösterna ekade milt mellan väggarna i det lilla köket, som doftade av ugnsvarm anka med Ingrid Marie-äpplen, ett recept som vandrat mellan generationer faster och moster på hennes småländska sida.
Vanligtvis hade hennes man, Leif, suttit i soffan vid det här laget, djupt försjunken i Nyårskonserten från Wien, kanske fingrat på fjärrkontrollen som ett stridsyxande troll. Men inte idag. Leif hade försvunnit till sitt gamla kontor för att hämta en julklapp han påstod sig ha glömt. Det var deras silverbröllop i år och de skulle för första gången sedan barnen flyttat hemifrån fira nyår ensamma, två själar bland glitter och gran, tända ljus och hemlig förväntan.
Klockan tickade, ankan gräddades långsamt i ugnen och Agneta gick i drömlik dvala mellan disken och vardagsrummet med sin sammetsklänning och höll i sig själv för att inte smälta in i allting. Hennes själ svävade redan i det mjuka skenet, i kärleksdrömmarna om en värld utan främlingar.
Äntligen hördes det ett nyckelljud och in genom dörren stiger Leif inte ensam. Bakom honom trippar en ung kvinna i ljustor oklanderlig päls, händerna fulla av kassar från ICA och Apoteket. Hennes hår är brinnande kopparrött och läpparna målade som en stoppskylt vid rondellen i Sundsvall. Leif står kvar lite för käckt, trycker en flaska champagne så hårt att tummen vitnar.
Nu blir det fest, Agneta! säger han och rösten låter som en radiopratande myra under presenning. Får jag presentera Linnea Annersdotter? Hon är vår nya ekonomichef.
Allt fryser, som när snön plötsligt börjar yra sidledes över isen. Agneta tittar långsamt från Leif till Linnea, tar in hennes storögt skimrande blick och det svaga spåret från en snöflinga i håret.
God kväll, pressar hon fram. Vi väntar nog ingen fler.
Linnea sträcker fram en hand i en tunn handske, och luktar så sött av parfym att den välbekanta doften av anka och apelsin pressas ut ur rummet.
Tänk vilket äventyr, skrattar hon. Leif, eller jag menar Leif Arvidsson, han räddade mig. Allt gick fel! Lägenheten översvämmad, strömmen borta, rörmokaren dyker upp först efter trettonhelgen. Och här står jag nu, som Oscar i nysnön!
Leif stammar och försöker dra av sig sina skor för fort.
Jag hittade Linnea på kontoret, jag kunde ju inte bara… alltså, tänk om hon blivit kvar där, hela natten ensam på nyår? Hon har ingen familj i stan. Jag sa: “Häng med hem, Agneta har lagat alldeles för mycket mat, hon släpper in dig, det är klart.”
Agneta står ett ögonblick, känner det som att hennes hjärta barkar och lutar sig mot köksbänken. Silverbröllopsfesten för två nu en surrealistisk trippel.
Ja, stig på, säger hon stelt. Rösten känns avlägsen, mekanisk.
Linnea hoppar in och svävar genom rummen, kritiskt svepande med blicken.
Oj, så mysigt ni har det! Gammaldags precis som i mina mormors historier om att aldrig flytta från Jönköping.
Agneta biter ihop. Italienska skänken, handsnidad ek, inköpt hos en snickare i Småland, men förklaringar är suddiga röster i en snigellsång hon inte orkar sjunga.
Leif, hjälp gästen, fnyser hon, och går ut i köket för att hämta andan.
Leif stormar efter.
Men gumman, du måste förstå. Stackars Linnea har verkligen ingenstans att ta vägen. Vi kan väl vara lite mänskliga? Det är ändå nyår, det är ju förbannelse och nystart!
Agneta snurrar en slev så hårt runt handen att knogarna vitnar.
Tanken var två. Nu tre. Och det är din kollega, inte min, säger hon kallt.
Middagen känns som en tyst marsch över vintergatan. Linnea har trillat ur pälsen och är nu en figur ur en annan värld, där klänningen klibbar som hallonsylt mot sofftyget. Hon lutar sig bakåt, gapande mot Leif.
Leifisen, visk-champagnet nu va? Det gamla året ska dränkas innan det nya får luft, fnissar hon.
Agneta ställer ner skålen med “Sill under päls” så det dunsar i ekbordet.
Hos oss öppnar vi bubblet till tolvslaget. Nu finns tranbärsdricka, säger hon.
Linnea rynkar näsan.
Inte sött för min del. Ni har ingen torr prosecco? Leif kanske kan gå ut i snön och hämta?
Leif tjoar.
Jag har snapshots av konjak kvar från julen! Vill du ha, Linnea?
Bara om det hindrar mig från att förfrysa, säger Linnea. Iskallt här, Agneta elräkningarna borde ändå vara humana i denna kommun?
Agneta sjunker ned och känner sig osynlig vid sitt eget bord. Leif kryper ut ur sin vanliga roll, blir någon annan, dricker och skrattar, berättar nötta historier om Stockholmsnatten.
Men du Agneta, jobbar du? frågar Linnea när tuggorna i smörgåsen stannat.
Jag är produktionschef på Sockerbageriet, säger Agneta.
Jaha, säger Linnea, lyfter på ögonbrynen målade till pontonbroar. Jag trodde du var… mer huslig, om du förstår. Leif har kallat dig sin pyssliga älskling. Men men, hej och hå, kakbak och småprat ditåt fast Leif har viskat att du är tyst. “Livet det ska bubbla!”
Luften i rummet är tung. Leif hostar, konjaken fastnar.
Nej, men alltså, det… började Leif.
Agneta lägger ner gaffeln. Något i henne går sönder, med ett ljud som om en isskorpa splittras över Mälaren.
Fortsätt, Linnea. Berätta allt, man hör så mycket om sig själv nu för tiden, säger hon.
Linnea försöker backa, rodnar och snubblar på ord.
Ingen fara, ingen fara! Män vill ha drag, Leif dansade som eld på firmafesten i fredags, vilken samba! Han sa: “Hemma går det inte, Agneta tröttnar direkt.” Men dansade med mig, minsann.
Agneta böjer sig ned och ser sina fötter. De är trötta, men bara för att hon stått timmar vid spisen och svettats med maten som krönt deras fest.
Leif slår ut med armen.
Nu skålar vi för världsfred!
Vänta lite, säger Agneta. Om nu dina rör gick sönder, Linnea hur kunde du hinna få perfekt hår och naglar, och varför luktar du spa? Femton minus ute, du borde dofta fukt och fasa. Men du luktar bara längtan.
Linnea blossar.
Hur vågar du! Jag är gäst! Leif, säg nåt!
Leif trycker sig mindre.
Hon kanske bytte om, mumlar han.
Tyst, Leif, säger Agneta. Hon reser sig långsamt. Jag har sett mellan fingrarna på dig i tjugofem år. Nu ser jag dig. Och du, Linnea, är tydligen att betrakta som en Lucia med stearin i allting.
Agneta går till fönstret och sliter isär gardinerna. Utanför smäller någon en raket över Södra station.
Dags för entré, säger hon. Linnea, ta dina kassar och gå.
Linnea låter hakan studsa mot halsduken.
Leif! Du kan inte slänga ut mig, va? viskar hon.
Leif dunkar knytnäven i bordet.
Agneta, nu får du ge dig! Det här är mitt hem också! Gäst är gäst Linnea stannar här på nyår!
Allvar? frågar Agneta. Så det är så.
Agneta går till eklådan och plockar ut en stor resväska. Skakar ur den på golvet.
Ditt hem, Leif? Då går jag. Men ett problem: lägenheten står i mitt namn, du är bara här på lånad plattform. Och jag startar processen så snart kommunen öppnar.
Du skojar, Agneta? Leif är nu gråblek. Vart ska vi då?
Där drivet finns, Leif lamporna brinner, slasket gnistrar, Linneas rör ropar. Hejdå.
Han ser rädd ut, men försöker ändå:
Ta tillbaka mig! Hon är bara kollega! Ska vi inte fira ändå?
Agneta ser på honom med avsmak, stänger resväskan och trycker den mot hans bröst.
Nej, Leif. Salladen har surnat precis som vår kärlek. Dags att gå vidare. Du har fem minuter.
Linnea förstår, reser sig, rafsar ihop mascarornas små påsar och mumlar:
Psykopat! Leif, du får skaffa taxi själv. Behöver inga problem på släp.
Dörren smäller igen och lämnar efter sig en doft av parfym och bedrövelse.
Leif står kvar, tom och stilla.
Agneta…, flämtar han nästan. Nu har hon gått. Ska vi låtsas som…?
Agneta tar ut ankan ur ugnen; doften är tung, men nu upplöses den i rök. Hon lyfter den på sitt finaste fat.
Du förrådde oss på nyår, Leif. Du sårade mig där jag var tryggast.
Hon höjer fatet.
Gå nu. Annars ringer jag polisen och säger att du är hotfull. Och jag lovar, polisen lyssnar på kvinnor som mig.
Leif vet att hon menar allvar, måste packa sina få saker och stapplar ut, jackan sned, strumpan hänger ut ur resväskan. Han mumlar från hallen:
Du kommer att ångra dig! Vem vill ha dig vid femtio?
Mig själv, säger Agneta och stänger dörren med två bestämda klick.
Lägenheten fylls av tystnad. Välsignad, upprymmande tystnad. Hon glider sakta ner mot hallgolvet och tittar på händerna, väntar på tårar, men allt är stilla. Känslan i kroppen är som när man rensar källaren och plötsligt kan andas.
Hon ställer i ordning bordet, tar Linneas läppstiftskladdade smörgås, kastar den i soporna. Porslinet går i tusen bitar och klingar vackert. Sedan Leifs tallrik rakt i tunnan. Bara hennes egen favorit med den guldiga kanten blir kvar.
Champagneglaset blir fullt. Ute börjar statsministern sitt nyårstal på TV. Klockan går mot tolv. Ett år slocknar, ett nytt tänds, och illusionerna har försvunnit men självkänslan återvänder.
Gott nytt år, Agneta, viskar hon till sin spegelbild.
Hon skär ut den finaste biten anka, lägger på lite matjessillssallad. “Olivier” har stått perfekt över natten. Ett sms ljuder: “Mamma, gott nytt! Barnbarnen längtar redan efter dig, vi ses snart!”
Agneta ler. Det verkliga livet, det stannar inte. Barn, barnbarn, jobbet, hemmet. Det andra var bara skräp, snömos.
Ett pärlande bubbel dansar i hennes mun. Hon njuter, ensam men fri, frigjord för första gången på åratal.
Grannarna tjoar, raketer lyser över Norrmalm. Agneta firar med dem sitt eget, märkliga frihetsfirande.
Hon packar maten, tänker lämna över till portvakten Ulla och gårdskarlen Mikael imorgon, de är enkla, goda folk.
Ankan? Den ska hon njuta av i flera dagar. Hon har förtjänat den.
Vid spegeln innan hon lägger sig tvättar hon bort sitt smink. En vacker kvinna med levande ögon ser tillbaka på henne.
Han saknade “drag”. Ja, Leif, nu får du dra bäst du vill i skilsmässor och förklaringar.
Hon sträcker ut sig i dubbelsängen, hela rummet är hennes. Lakanet doftar lavendel och frihet.
När solen väcker henne nästa morgon, tänker hon inte “frukost till någon annan” utan “jag ska unna mig kaffe och bakelse på konditoriet runt hörnet”.
Resten är en dröm i snömos. Allt annat får vänta, för nu är hon hemma, och ingen kan kalla hennes liv tråkigt mer.
