Min man tänker bara på sig själv. Han äter upp allt, utan att ens lämna något till barnet.
Erik, vart tog bananerna vägen? frågar jag min man.
Jag åt dem, var sugen på dem, svarar han.
Kunde du inte lämnat åtminstone en till mellanmål för vår son?
Det är ju inget att göra en stor sak av. Som om det inte fanns bananer på ICA.
Gå och köp några då!
Jag har hockeymatch att se på. Hur ska jag hinna?
Så här är det hela tiden hos oss keso, småkakor, äpplen. Jag måste till och med gömma mat, för annars riskerar vår pojke att bli hungrig med en sådan pappa hemma.
Vi har varit gifta i fem år. Vår son fyller snart två. Vi har bostadslån och ekonomin är tight. Erik tycker att han är familjens försörjare bara för att han bidrog till lägenheten. Egentligen sålde han sin gamla etta för att lägga handpenningen, men mina föräldrar hjälpte också till. Min mamma säger alltid att Erik är självisk, och jag börjar hålla med.
En dag förberedde vi inför ett födelsedagskalas. Jag står i köket och lagar mat till gästerna, medan han springer omkring och tömmer uppläggningsfaten. Värst av allt var att han gav sig på tårtan också. Jag hade lagt den på balkongen eftersom kylen var full. När jag tog in tårtan för att skära upp den såg jag att någon redan hunnit ta en stor bit och ätit av chokladdekorationerna. Jag skämdes så mycket.
Det här händer jämt. Visst, han drar in pengar, men man måste ju kunna tänka på andra också. Hans ständiga ursäkt är: Vi kan köpa nytt, oroa dig inte! Okej, han bryr sig inte om mig, men hur kan man inte ens tänka på sitt eget barn? Särskilt när vi har knappt om pengar och jag räknar med vissa saker. På en vecka går det åt lika mycket mat som ska räcka i en månad.
Varför gnäller du på honom? Han är man, låt honom äta. Han tjänar pengar. Du borde bara laga mer mat, försvarar svärmor honom.
Men det spelar ingen roll hur mycket jag lagar han äter ändå allt. Att köpa mer finns inte på kartan, vi måste fortsätta betala på lånet, köpa kläder och allt annat som behövs.
Jag sa till slut till min man att om han gör så här igen så kommer jag vilja skiljas. Vi delar då på lägenheten och lever varsitt liv. Han blev sur och gick och klagade hos sin mamma. Nu vill svärmor inte ens prata med mig längre. Men jag känner verkligen att jag har rätt. Vad tycker du?
Alla familjer har sina utmaningar, men respekt för varandra och omtanke om de små borde alltid gå först. Det är först när vi lyssnar och ställer upp för varandra som vi skapar ett hem där alla mår bra och det är värt mer än alla bananer i världen.
