Kära dagbok,
Idag skulle jag åka på en kort tjänsteresa till Uppsala. Jag hade packat min väska med laptop, laddare och de magsyramedicinerna som jag alltid tar med när jag är på resa man vet ju hur otrevliga middagar på hotell kan bli. Jag sa till Märta att jag körde, men egentligen lämnade jag bilen i garaget hela natten eftersom fjädringen gnällde och jag ville inte riskera något på vägen.
När jag var på väg till stationen hörde jag telefonen ringa. Märta stod i hallen med en kopp avkyld kaffe och såg på mig med den där mjuka sorgen i blicken som hon har haft i våra tio år av äktenskap. “Ropa när du är på hotellet,” bad hon och justerade min jackkrage. “Och kör försiktigt, de säger att det kan vara hala vägar.”
Jag smiskade en snabb kyss på hennes kind, sa “Puss och kram” och gick ut. Låset klickade och jag hörde trappstegen försvinna ner i hallen. Jag kände hur stillheten lade sig som en tjock filt över lägenheten. Märta gick till köket, hällde upp sitt kallaste kaffet och tänkte noga på hur hon skulle tillbringa de tre dagarna kanske läsa den boken hon alltid skjutit upp, eller sminka sig med en ansiktsmask.
Samtidigt började hon fundera på sin bästa vän, Sofia. Sofia och hon hade gått sida vid sida sedan de satt på sista bänken i femte klass, delat första förälskelser, bröllop och Sofias tuffa skilsmässa för två år sedan. Sofia bodde i ett nybyggt område i Hammarby Sjöstad, med fina innergårdar och välskötta planteringar, även om novemberregnet gjorde allt lite grått.
Klockan slog tolv på lördag och inget särskilt var planerat. Märta funderade på att gå till Sofias lägenhet för en tjejkväll, men tänkte sedan att Sofia hade sagt att hon var sliten av migrän och jobb och ville bara sova. Så hon bestämde sig för att ta en promenad till köpcentret Gallerian, köpa något fint till sig själv och låta dagen ta sin gång.
Hon tog på sig varma kängor, gick ut i den fuktiga novemberluften och kände stadens brus. I Gallerian köpte hon ett mjukt, kashmirfärgat sjal i dammig rosa perfekt för en grå dag. På vägen hem gick hon förbi Sofias byggnad och tänkte: “Om jag ser ett ljus i fönstret kanske jag knackar, annars går jag hem.”
När hon stannade vid porten såg hon en silverfärgad Toyota Camry parkerad precis framför Sofias dörr. Det var exakt samma modell, samma repiga fläck på bakre stötfångaren som hennes egen bil den som hon hävdat var trasig och kvar på garaget. På bakluckan stod registreringsnumret V-377OR. Olyckligtvis hade Oskar alltid skämtat om den kombinationen, sa att den lockade tur i affärer.
Märta stannade som förstenad. Hennes hjärta slog hårt i bröstet. Hon tänkte att Oskar kanske bara hade stannat för att lämna något, men han hade sagt att han tog tåget och att bilen var i verkstaden. Trots det stod den där, varm under huven, som om den just hade körts.
Med skakiga händer ringde hon Oskar. Linjen gick långsamt, men hans röst kom i ett glatt tonfall med en knarrig bakgrundsljud. “Hej, Märta? Vad händer?” svarade han. Hon frågade om han redan var i tåget. “Ja, vi är redan på väg. Det är en gammal vagn, lite bullrig, men jag får lite sömn.” Hon såg på den mörka bakrutan på Camryn och mumlade: “Det låter tyst.”
Han avslutade snabbt samtalet, och hon stod kvar med telefonen i handen, en kall känsla som spred sig i hela kroppen. Hon gick uppför trappan till femte våningen där Sofias lägenhet låg. När hon knackade på dörren hördes först en kort paus, sedan ett tveksamt “Vem är det?” Sofias röst var skakig.
“Märta, jag är bara i pyjamas, jag är sjuk, kanske smittar jag,” svarade hon. Märta pressade på dörrklockan igen, mer bestämd den här gången. “Jag har med mig några mediciner för din migrän. Öppna bara.”
Sakta öppnades dörren en kil. I dörrkarmen syntes ett blekt ansikte, utan smink, med röda fläckar på halsen. Hon hade en silkesliknande morgonrock som knappt täckte hennes bröst.
“Märta, jag är i ett riktigt dåligt skick,” började hon. Märta svarade med en hård ton: “Om du inte öppnar så kommer jag stå här och ropa tills grannarna ringer polis.”
Sofia öppnade helt och släppte in Märta. Lukten av Oskars parfymerade aftershave blandades med nybryggt kaffe och något sött från ett bakverk. På hallgolvet låg ett par svarta läderskor som kunde ha tillhört Oskar. På en krok hängde hans jacka.
Märta pekade på skorna: “Vems är de?” Sofia såg blek ut. “Det är det är min rörmokare. Han fixade ett läckande kran tidigare.”
Märta skrattade ironiskt: “En rörmokare för 15000 kronor i nya Råggatan?” Hon gick in i vardagsrummet där två halvt fyllda vinglas och en skål med frukt stod på soffbordet. En skjorta hängde på en stol.
“Mikael!” ropade Märta högt. “Kom ut! Det är dags för rapporten!”
Sofia började gråta. “Snälla, Märta, gå hem. Vi förklarar allt.”
Märta gick mot sovrumsdörren. “Jag räknar till tre. Om du inte kommer ut så tar jag den där vasen och gör slut på den här lägenheten. Ett.”
Sofia ropade: “Stanna! Gör inte något dumt!”
Dörren öppnades och Oskar stod där, i bara jeans och med en naken överkropp som såg lika förvirrad ut som en katt i en varm brasa. “Jag är här, jag kan förklara,” började han med den där lömska stämman som alla bedragare har.
Märta stirrade på honom, på den man hon delat säng med, med sina drömmar om barn och en sommarstuga. “Allvarligt talat?” frågade hon lugnt. “Hur skulle jag veta att du är i Uppsala? Att du är bara en hologram i mitt liv?”
Oskar tog ett stegslut fram, räckte ut händerna. “Låt oss prata lugnt, hemma, inte här.”
Märta svarade skarpt: “Vi pratar här, och Sofia får också höra.”
Hon satte sig i en fåtölj, placerade sina skor på soffan och tittade på den smutsiga golvytan. “Berätta då, hur länge har ert rörmokarprojekt pågått?” frågade hon.
Sofia satt i hörnet, insvept i sin morgonrock. “Sex månader,” mumlade hon tyst.
Märta upprepade: “Sex månader! Så när jag tröstade dig efter ditt skilsmässa och sade att du skulle hitta rätt man, var du redan”
“Sökandet var en olycka!” skrek Sofia. “Jag var ensam, och han förstod mig!”
Märta svarade kallt: “Och jag? Är min låga slocknad? Du lovade att vi skulle ha barn, att vi sparade till en sommarstuga. Du ljög i ett halvt år.”
Oskar sänkte blicken. “Jag ville bara ha lite glädje, lite fest.”
Märta reste sig, tog fram sin telefon och skrev ett meddelande till Oskars mamma, Gunnel, som alltid hade hyllat Sofia som den bästa svärdottern. Hon tryckte på Skicka.
“Oskar, du har en timme på dig att packa dina grejer och lämna dem i brevlådan. Om jag ser ett enda av dina strumpor igen, bränner jag det i vardagsrummet,” skrev hon.
Oskar protesterade: “Det är vår lägenhet!”
“Mina föräldrar köpte huset innan vi gifte oss. Du är bara inskriven. Jag kan skriva om det i rätten. Så gå.”
Sofia skrek: “Han kan inte bo här! Min mamma kommer snart!”
Märta svarade kallt: “Era problem, lösa dem själva.”
Hon gick tillbaka till hallen, tog Oskars jacka och kastade den på golvet. “Oj, ur rampljuset,” sa hon ironiskt, som om hon snubblade över sitt eget öde.
När hon gick ut ur lägenheten slog hon i dörren så att den ekade i trapphuset. Hon kände hur benen darrade, adrenalinet lämnade och ersattes av en märklig lättnad.
Ute i gården stod den där Toyota Camryn fortfarande, ett monument över sveket. Hon drog en nyckel ur sin väska, en gammal metallnyckel, och gick längs bilen, från strålkastarna till baklyktan, där en djup repig skrapa skar i lacken.
“Som ett minne av din resa,” mumlade hon. Larmet tjöt, men hon brydde sig inte. Hon gick mot hållplatsen, svepte om sig sitt nya sjal och kände hur vintervinden smekte hennes ansikte.
Hemma gick hon som en robot, samlade Oskars saker och la dem i trapphusets förråd. Hon bytte låset på dörren med en reserv som hon köpt förra året när hon förlorat sin nyckel. På kvällen ringde Oskar, Sofia och svärmor, men hon ställde telefonen på tyst och hällde upp ett glas vin som hon sparat för en speciell kväll. Det var den kvällen.
Några timmar senare knackade någon på dörren. “Märta! Öppna!” skrek Oskar, berusad och rasande. “Ge mig mina grejer!”
“Grejerna är i förrådet!” skrek hon tillbaka. “Ta dem och gå. Polisen är redan på väg!”
Det var bara ett hot, men det räckte. Oskar drog sina väskor, stormade ut och försvann i natten.
Nästa morgon vaknade jag i en tom lägenhet. Det var tyst, ingen snarkning, ingen frukost för två. En tomhet i bröstet som påminde om de tio åren som gått. Jag bryggde kaffe, gick ut på balkongen och såg Stockholm vakna i gryningen. Livet gick vidare.
Efter några veckor skrev jag in skilsmässan. Oskar försökte återkomma med blommor på kontoret, svor att allt med Sofia var över. Sofia skickade långa meddelanden med ursäkter, men jag raderade dem utan att svara. De blev en del av det bullriga tåget som gick förbi utan mig.
Sex månader senare fick jag en befordran på jobbet, köpte en två veckors semester till Gotland och stod vid gaten när jag såg Oskar i kön med en annan kvinna som grälade med honom om förlorade biljetter. Jag log, justerade mina solglasögon och gick vidare mot min boardinggate. En ny början väntade.
Sofia lever nog fortfarande ensam i den fina lägenheten, och varje gång hon ser en silver Toyota Camry i fönstret rycker hon till. Men det är en historia för någon annan.
Lärdomen jag tar med mig är enkel: Ljug inte för bekvämlighetens skull, för sanningen har en förmåga att köra rakt fram i din livsväg, och när den väl gör det är det bara du som står kvar med ratt och bromspedalerna. Jag har lärt mig att ärlighet är den bästa resan, oavsett hur kall vintervägen blir.
