Mannen hävdade att jag måste betjäna hans vänner, och jag smet iväg för att gå i parken.
Alfhild, vad dröjer du? Grabbarna kommer om halvtimme, och vår häst ligger inte och väntar. Skynda på. Stekta potatisbitar med lök, precis som de gillar, hämta inlagda gurkor, de som din mamma brukade ge bort. Skär tunna skivor av bacon, men snyggt, inte som i förra gången.
Johan stod i köksdörren i hemmalösa träningsbyxor och en sliten ttshirt, och kastade en olycklig blick på klockan. Alfhild, som just hade kommit in med två tunga matkassar, lät dem knacka mot kakelgolvet. Axelspännena värkte, fötterna i vinterstövlar brann av köld dagens inköp i butiken hade varit som ett inferno, folk rusade som förtrollade inför helgerna och slängde allt på hyllorna.
Johan, vilka grabbar? mumlade hon och dragit upp dragkedjan på dunjackan. Fingrarna var stela av kylan medan hon väntade på bussen. Fredag kväll. Jag är knappt levande. Jag trodde vi bara skulle äta något enkelt och titta på en film.
Åh, nu börjar det, mannen rullade med ögonen och suckade som om han beskrev en tavla. Knappast levande, trött. Alla jobbar, Alfhild. Jag ligger inte på spisen. Erik ringde, de med Lennart och Viktor körde förbi, bestämde sig för att svänga in. Det var ett sekel sedan de sågs. Vad menar du, att jag ska vägra släppa in vänner? Det är ju rena respektlöst.
Kunde du inte ha sagt till mig tidigare? På dagen?
Det blev så spontant! Varför blåsa upp ett problem ur intet? Det enda vi ska fixa är en förrätt. De ska inte bli mätta, bara umgås. Vi har en flaska vin i baren. Du får bara duka snabbt. En liten sallad, kanske Olivie eller krabb, du vet hur det brukar gå. Och en varm rätt. Grabbarna är hungriga.
Alfhild kände en het, svullen boll av förargelse växa i bröstet, där solen mötte mitt. Det var som vanligt. Det innebar att hon utan en sekunds uppehåll skulle rusa till spisen, hoppa mellan diskbänken och stekpannan, hacka sallader, duka, sen hela kvällen bära rena tallrikar, ta bort smutsiga, se till att brödet alltid var på bordet, medan männen skrattade med sina grova skämt och högfärdiga tjut. När de till sist gick hem efter midnatt skulle hon ha en hög med disk, en sotig kök och ett klibbigt golv.
Johan, jag vill inte laga mat, sa hon bestämt, stirrade honom i ögonen. Jag är trött. Jag vill duscha och sova. Om dina vänner är hungriga, beställ pizza. Eller laga köttbullar själv.
Johan stannade upp, ögonbrynen lyfte sig som två spår.
Vad menar du, Alfhild? Vilken pizza? Grabbarna vill ha hemlagad mat. Jag lovade redan att min husfru skulle duka. Erik minns fortfarande dina kanelbullar. Förnedra mig inte inför folk. Vad tror de? Att jag inte kan sköta min familj?
Sköta? upprepade Alfhild, en kall rysning gick längs hennes rygg. Jag är inte din tjänare på gården.
Skärp dig! Johan höjde rösten, hans röst blev hårdare. Du är kvinna, husets drottning. Det är din direkta uppgift att ta emot gäster. Jag tjänar pengar, bär hem den tunga påsen, har jag rätt att sitta med mina kompisar en gång i månaden? Att min fru lagar, ordnar, skapar mys? Eller begär jag för mycket? Gå nu, öppna kassen, lägg i kycklingen i ugnen medan du skalade potatisen, den klarar sig själv. Och släng vodkan i frysen så den blir kall.
Han vände sig mot vardagsrummet och ropade:
Och räta upp dig, du ser ut som en trädgårdsmanikänna. Viktor med sin nya flicka får dig inte att se blek ut.
Dörren till sovrummet slog igen, och från där hördes tv:ns monotona surr. Johan slank ner på soffan, trodde samtalet var över. För honom var allt bestämt: hans fru hade fått sina order och skulle nu som en lojal krigskamrat storma kockens fält.
Alfhild stod i korridoren, lyssnade på nyhetsuppläsaren. Hon tog av sig mössan. Håret, rysligt och elektriskt, föll över hennes ansikte. Trädgårdsmanikänna. Mannens ord ekade i hennes öron. Tjugo år i äktenskap. Tjugo år hade hon strävat efter att vara den perfekta husmodern, den omtänksamma frun, den förstående vännen. Hon tålde hans garagekvällar, hans mammas eviga råd, hans utspridda strumpor och hans ständiga påståenden att soppan var för salt. Hon trodde så här var familjelivet kompromisser, tålamod, att släta ut kanterna.
Hon såg på matkassarna. Där låg en kyckling som hon hade planerat att steka nästa dag till lunch. Grönsaker till sallad. Mjölk, bröd. Allt tungt, allt som sög i händerna.
Alfhild böjde sig, men inte för att packa upp. Hon knäppte åter dragkedjan på dunjackan, satte på sig mössan och gömde håret under den. Hon rättade halsduken.
Hon kikade in i rummet en sekund.
Johan.
Mannen, utan att lyfta blicken från skärmen, vinkade med handen:
Vad mer behövs? Saltet försvann? I översta lådan.
Jag går.
Vart? han vände äntligen huvudet, förvånad. Till affären? Glömde du något? Har du bröd, majonnäs?
Nej. Jag går ut. Till parken.
Vilken park? Johan reste sig från soffan. Är du galen? Klockan är sju på kvällen, mörkt, kallt. Gästerna kommer om tjugo minuter! Vem dukar?
Du, svarade Alfhild lugnt. Du bad mig, så du dukar. Potatisen ligger i ett nät under diskbänken. Kycklingen i en påse. En kniv i ställningen. Receptet hittar du på internet.
Vänta! ropade Johan, reste sig hastigt. Vilken park?! Kom tillbaka! Klä av dig och gå till köket! Jag har sagt åt dig!
Men Alfhild hörde inte längre. Hon slängde sig ut ur lägenheten, smälte den tunga metallporten bakom sig. Låset klickade som ett skott. Hon rusade ner för trappan utan att vänta på hissen, rädd för att Johan skulle hoppa efter och dra tillbaka henne med våld eller gräl. På trappavsatsen var det tyst. Han måste ha stått som förstenad, gapande.
Ute föll ett fint, stickigt snöfall. Vinden gled in under kragen, men Alfhild märkte det inte. Inuti brann adrenalinet och en gammal, förbjuden känsla av vild frihet. Hon gick snabbt, nästan sprang, bort från huset, bort från de tända fönstren där hennes man förmodligen nu försökte hitta på ursäkter till sina vänner.
Parken låg två kvarter bort. En gammal stadspark med breda alléer och höga lindar som nu stod nakna och svajade i vinden. Få gående med hundar, trötta arbetare på väg hem, ett par tonåringar på en bänk som stirrade på sina telefoner.
Alfhild tog av en sidogång där gatlyktorna tändes varannan, skapade ett märkligt skuggspel på snön. Hon saktade ner, andetagen hackade, hjärtat slog i halsen.
Vad har jag gjort? en panikslagen tanke rusade förbi.
Hon hade alltid fruktat konflikter. Sedan barndomen hade hon lärt sig att vara tillmötesgående. Tålamod ger kärlek, tystnad är guld, mannen är huvudet, kvinnan är nacken. Modern brukade säga: Alfhild, var inte envis, var klok. Mannen ska föda och berömmas, så blir det frid i hemmet. Och hon matade, berömde, även när Johan satt på hennes hals.
Telefonen vibrerade i fickan. Hon tog upp den. På skärmen syntes en bild på Johan med texten Johan. Hon avvisade samtalet. Ett ögonblick senare ringde han igen, sedan igen.
Alfhild tryckte av stängningsknappen och gömde den mörka skärmen i fickan. Tystnad. Bara vinden och snöns knarrande under stövlarna.
Hon gick vidare till dammen. Vattnet var svart, ofryskt mitt i, där änder simmade. Vid kanten bildades en tunn isflak. Hon lutade sig mot den kalla räcket och såg ner.
Minnet av förra gången flöt upp, när vännerna kom. Lennart hade druckit för mycket och krossat hennes favoritskål, en gåva från systern. Johan hade bara skrattat: Lyckligt! Köp en ny. En ny köptes aldrig. Och Erik Erik hade den kvällen, när hon plundrade bordet på smutsiga tallrikar, slagit henne i låret och blinkat med fettig blick: Lika lycklig är Vickan som har en sådan tålmodig fru som lagar och smeker. Johan såg inte, låtsas kanske att han inte såg. Alfhild ville falla ner i jorden av äckladhet, men tystnade. Hon log stelt och gick till köket för att diska. Skämma inte ut mig inför folk.
Jag ska inte, viskade Alfhild i mörkret. Aldrig igen.
Hon fortsatte längs allén. Kylan bet i kinderna, men det kändes nästan behagligt. Huvudet klarnade. Hon insåg att hon inte hade ätit sedan lunchen. En mullring i magen.
I parkens mitt lyste ett litet kioskljus i varm gul färg, med kaffe och bakverk. Alfhild gick mot fönstret.
God kväll, log säljaren i en stickad mössa. Vad vill du ha? Något värmande?
En stor cappuccino, tack. Och Alfhild pekade på glaset. Den där kanelkryddade snigeln. En smörgås med kyckling.
Utmärkt val. Vi värmer det genast.
Alfhild tog den heta koppen, kramade den med isiga händer. Värmen spreds i fingrarna. Hon satte sig på en bänk under en lykta.
Smörgåsen var varm, osten drog, kycklingen saftig. Det var den bästa middagen på flera år. Inte för att maten var gourmet, utan för att hon åt den ensam, i tystnad, utan att betjäna någon. Snön föll sakta, hon drack sitt kaffe och kände sig märkligt levande.
En äldre couple passerade. De gick långsamt, hand i hand. Mannen berättade något, kvinnan skrattade mjukt. De stannade bredvid Alfhild för att justera hans halsduk.
Var försiktig, Lars, du blir kall, sa kvinnan ömt.
Jag blir varm av dig, Anna, svarade mannen skämtsamt.
Alfhild såg på dem och tänkte: Kommer vi någonsin att vara så? Gå hand i hand i ålderdomen? Svaret var skrämmande. Nej. Sannolikt skulle Johan gå i förväg, mumla att hon var för långsam, medan hon bar matkassar och tänkte att hans rygg gjorde ont och han behövde salva.
Klockan i fickan surrade igen. Det var inte telefonen utan en stegräknare som visade 10000 steg. Ironi. Hon hade gått ut bara för att nå dagligt mål.
Två timmar passerade. Alfhild gick runt parken tre gånger. Benen värkte inte av trötthet utan av den långa vandringen. Kaffet var druckit, brödet uppäten. Kylan trängde in under dunjackan. Hon visste att hon måste gå hem, inte sova på bänken.
Men att gå tillbaka skrämde. Vad väntade? Bråk? Slagsmål? Eller att Johan hade drivit ut vännerna och nu väntade med ett anklagande tal?
Alfhild vände sig bestämt mot parkens utgång. Ju närmare hon kom hem, desto långsammare gick hon. På trapphuset, i tredje våningen, hennes lägenhet. Ljuset brann i köket, i vardagsrummet.
Hon tog hissen, greppade nycklarna. Händerna darrade. Hon andades djupt som före ett hopp i vatten och öppnade dörren.
Ett tjockt luktsvep av bränt olja, tobaksrök (hon hade bett honom sluta röka i lägenheten hundra gånger) och billig aftershave mötte henne.
I hallen stod främlingskängor. Gästerna hade tydligen kommit. En hög av jackor på galgen.
Från köket hördes högljudda röster och skratt.
så säger jag: blanda inte skidorna! skrek Erik. En kvinna måste veta sin plats! Och Johan, du har gjort rätt!
Alfhild tog av sig stövlarna, hängde av dunjackan. Hon gick in i köket.
Scenen som mötte henne var både vemodig och löjlig.
Bordet var överfullt. Öppna burkar med ansjovis och makrill låg i sina metallförpackningar. Skivade korvar låg på en tidning (Johan hade tydligen inte hittat några tallrikar). I mitten av bordet låg en stekpanna med svartbränd potatis. Runtomkring tomma ölmuggar och en halvtänkt flaska vodka.
Tre män satt: Johan, Erik och Lennart. Vickors dam var borta kanske hade de dragit sig.
Johan satt med ryggen mot dörren, viftade med en gaffel med inlagd gurka.
hon sprang bara till affären, ljög han med en slingrig röst. För delikatesser. Snart dukar jag som en kung. Min Alfhild, hon är som guld, bara lite blyg.
Alfhild hostade.
Samtalen tystnade. De tre männen vände sig om.
Åh! Hon kom, inte dammig! ropade Erik med ett fettsöt leende. Värdinna! Vi har väntat! Johan, gick du efter konjak?
Johan vände sig långsamt. Hans ansikte var rött, ögonen dimmiga. När han såg sin fru, först rädd, sedan kom minnet av sin roll och han rynkade pannan.
Var har du varit?! vrålade han, försökte resa sig men svajade och föll tillbaka. Grabbarna sitter, väntar! Inget att äta! Potatisen brändes! Du förrådde mig, Alfhild!
Alfhild såg på bordet, på ölspillren, på cigarettfimparna i hennes favoritkaffemugg som de använtAlfhild vände sig mot dörren, kastade en sista blick på den kaotiska scenen och steg ut i den kalla natten, fri från hans tyranni.
