Jag och min man har varit tillsammans i tio år, varav sex som gifta. Under tiden har vi fått två barn vår äldste son är nio år och vår lille pojke är bara fem månader gammal.
Vi bor i en tvåa som jag ärvde från min mormor. Det är en gammal lägenhet, men den är min som om den svävar mellan trägolvets knarr och guldskimrande gardiner i evig skymning.
Snart ska vår son ha födelsedagskalas. Vi bestämde oss för att fira hemma, för plånboken är tunn som en knotig björkgren just nu. Då flammade en märklig konflikt upp, som om luften blev tyngd av drömdimma och viskande röster. Mina släktingar kan inte komma, men min mans släkt väller in som en blå gryningsvåg de kommer alla på en gång, och tänker till och med stanna över natten. Var ska jag lägga allihop? I köket mellan syltburkar och gamla fotografier? Under sängen där mormors böcker bor?
Jag är ovan vid sådana gäster. Hos oss hälsar man på i några timmar och vandrar sedan hem genom dimman. Vill någon verkligen stanna kvar i vår lilla stad, är hotellet öppet dygnet runt, ett lysande torn under stjärnhimlen.
På grund av allt detta blev vi osams. Orden ekade konstigt mellan väggarna, och till slut bestämde vi att bo var för sig ett tag. Varför är jag så envis? Kanske för att mina svärföräldrar inte är särskilt noga med hygienen de tvättar sig bara en gång i veckan. Tänk dig dofterna som skulle sväva mellan tapeter och kuddar om de sover över här och jag har små barn! Dessutom, varför sova över när de bor ett stenkast bort? Har jag rätt, eller har logiken gått vilse som vitsippor i april?
Min man är övertygad om att jag inte klarar detta utan honom. Men vi får se Sekunderna droppar som smält is och jag lyssnar till tystnaden som väser om natten.
