Min man lämnade mig efter elva års äktenskap – hans förklaring var chockerande enkel: enligt honom hade jag slutat ta hand om mig själv. När vi träffades la jag ner tid på smink, stil och håret varje dag. Sedan kom barnen, vardagen och allt ansvar – medan jag höll ihop familjen tappade jag bort mig själv. Istället för att prata om det samlade han tyst sina grejer och gick. Dagar senare visade det sig att han hittat en ny, barnfri kvinna med tid för gym och perfektion. Nu kliver jag upp tidigt, jobbar och tar hand om hemmet – men jag bryr mig om mitt utseende när jag själv vill, inte för någon annans skull. Jag slutade aldrig ta hand om mig för att jag inte älskade honom, utan för att jag bar hela livet på mina axlar. Och ändå var det inte nog för honom.

Min man lämnade mig efter elva år tillsammans, och anledningen han gav var smärtsamt enkel: enligt honom hade jag slutat ta hand om mig själv. Det hade visst pågått länge, sa han, trots att han aldrig nämnt det öppet.

När vi träffades brukade jag göra mig i ordning varje dag. Smink, noggrant valda kläder, håret i ordning. Jag hade mitt jobb, träffade vänner, tog mig tid för mig själv. Sen kom barnen, vardagen, ansvaret. Jag fortsatte arbeta men tog också hand om hemmet, maten, städningen, barnens BVC-besök, allt det där som håller en familj uppe men sällan syns.

Mina dagar började före sex på morgonen och tog slut efter midnatt. Ofta gick jag ut utan smink. Jag tog bara det första rena plagget jag hittade. Inte för att jag struntade i hur jag såg ut, utan för att jag var slutkörd. Han kom hem, åt, tittade på TV och somnade i soffan. Aldrig frågade han hur jag mådde eller om jag behövde hjälp.

Med tiden kom pikarna. Att jag inte längre tog hand om mig själv. Att jag aldrig bar klänningar. Att jag såg trött och sliten ut. Jag tänkte att det bara var slängda kommentarer. Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli en anledning till att han lämnade mig. Han sa aldrig jag känner mig distanserad eller vi måste prata. En dag packade han bara sina saker.

Dagen han gick sa han det rakt ut. Att han inte längre kände samma sak, att jag förändrats, att han saknade kvinnan som klädde upp sig för honom. Jag påminde honom om allt jag gjort: för hemmet, för barnen, för oss. Han svarade att det inte räckte, han ville vara stolt över kvinnan vid sin sida.

Han packade i tystnad. Några dagar senare fick jag höra att han redan träffat en annan. En kvinna utan barn, med tid för gymmet och möjlighet att fixa sig varje dag. Då förstod jag att det aldrig egentligen handlade om sminket.

Idag går jag fortfarande upp tidigt, jobbar, håller ihop hemmet. Jag tar hand om mig när jag själv vill, inte när någon annan kräver det. Jag slutade inte för att jag inte älskade mig själv eller honom jag slutade för att jag bar ett helt liv på mina axlar. Ändå valde han att gå. Jag funderar på att börja på gym, men tiden finns inte riktigt. Det spelar kanske ingen roll sanningen är att han helt enkelt inte ville ha mig längre.