Ni frågar mig hur jag hamnade här i livet och hur jag kunde gå med på detta och jag svarar, att kvinnor som älskar är blinda. Jag har varit blind. Hela mitt liv har jag kämpat, försökt lära mig. Min mamma sa till mig när jag var liten, att om jag ville få ett gott liv, måste jag arbeta hårt. Hon sa också att en kvinna ska vara stark och självständig, så att hon kan klara sig själv om något händer.
Den där sista lärdomen spelade mig ett spratt. När jag träffade killar var jag för självständig. De flesta ville ha någon att ta hand om, någon som visade dem deras manlighet. Jag tog hand om mig själv.
Sen satsade jag allt på jobbet. Jag var en gammal flicka fram till 35, när jag träffade David. Han är lika gammal som jag. Det som förvånade mig var att han accepterade min självständighet. Han insisterade aldrig på att göra saker åt mig, utan lät mig fixa det själv. Han gav mig aldrig blommor, eller viskade tomma ord i mitt öra sådant stod jag inte ut med. Med honom var jag en jämlik partner. Men jag borde ha fattat vad den där så kallade jämlikheten skulle kosta mig, för jämlikt blev det aldrig.
Vi gifte oss och han flyttade hem till mig. David hade inget eget boende; han bodde hos sin mamma i Solna. Jag ville absolut inte bo med min svärmor, jag hade hört tillräckligt om sånt. Första månaden gav David mig inte ett öre från sin lön, sa att han måste betala ett litet lån som han tagit för sin mammas operation. Jag sa ingenting familj är familj, låt honom betala och så tar vi tag i allt efteråt. Men efter sju månader hade han ännu inte betalat tillbaka lånet. Det var alltid något: han fick för lite betalt, hade färre timmar, eller något annat. Under tiden betalade jag för mat, nöjen, el, och allt annat.
Sedan började han säga att han sparade till en stuga i Dalarna, för semestrar till exempel. Men under fem år visade han aldrig upp något bankutdrag. Vi är en familj! Till slut blev jag arg och skällde ut honom. Hur kunde jag försörja honom i fem år det funkar ju inte. Då packade han väskan och gick hem till sin mamma, så där bara. Tre dagar senare, klarade jag inte ensamheten längre utan hämtade tillbaka honom och samma sak fortsatte. Han vägrar ge mig någon krona till hushållet, och jag är utmattad. Jag skulle vilja unna mig något typiskt för kvinnor köpa lite kläder, fixa håret men jag har inget över; allt går till familjen. Vad ska jag göra? Ska jag skilja mig? Kommer han någonsin att förändras?
