Jag undrar ibland, när jag glider mellan snödrivorna och de tysta gränderna i Stockholm, hur jag egentligen hamnade här i denna märkliga, dimmiga position av mitt liv. Varje gång någon frågar mig hur jag kunde acceptera allt detta, svarar jag att kärleken gör oss alla blinda. Jag var också blind. Hela min livsväg har varit en isig promenad; jag har försökt, jag har lärt mig. Mamma sa alltid till mig, när vi satt på trasmattor i hennes gamla lägenhet i Uppsala och åt raggmunk, att om jag ville ha ett gott liv måste jag arbeta hårt. Hon sa också att en kvinna i vårt land måste vara stark och självständig, så att hon kan stå på egna ben om stormen kommer.
Allt det där har visat sig vara ett slags drömmande snara. När jag träffade män, blev jag så självständig att de flesta flydde. På den tiden ville de flesta svenska män ha en mild kvinna de kunde skydda, någon som kunde visa dem deras styrka och maskulinitet. Jag tog hand om mig själv, gick på bio ensam, drack kaffe på egen hand på kaféet under de stora björkarna.
Så började jag istället snöa in på jobbet. Jag blev den “eviga flickan” tills jag var trettiofem, då jag träffade David han, lika åldrad som jag, med ansiktet som en vårdag i Västerås, lite trött men ändå hoppfull. Det konstiga var att han accepterade min självständighet. Han insisterade aldrig på att hjälpa till om jag sa att jag klarade det. Han gav mig aldrig några blommor inga tulpaner, inga små ord viskade i örat, som jag egentligen skulle ha ryggat tillbaka för. Med honom blev jag en jämlik partner, trodde jag. Jag borde ha anat vad denna “jämlikhet” skulle kosta mig den var ju egentligen bara namnet på något som aldrig riktigt fanns.
Vi gifte oss i all hast och han flyttade in till mig. David hade aldrig haft någon egen lägenhet han bodde hos sin mamma i Sundsvall. Jag ville inte bo med svärmor. Jag hade hört för många märkliga historier om svenska svärmödrar och tyckte inte om tanken. Första månaden gav David mig inte en krona av sin lön han sa att han var tvungen att betala tillbaka ett litet lån han tagit till sin mammas operation. Jag sa inget, försökte vara förstående. Vi är ju en familj nu, tänkte jag låt honom betala sitt lån, sedan samarbetar vi.
Men sju månader gick och ingenting ändrades. David påstod alltid att hans lön var för liten, att hans timmar på fabriken hade minskats, eller att “något oväntat” hänt. Jag betalade all mat, nöjen och elen. Sedan började han tala om att han sparade till ett hus på landet för stugsemestrar, kanske i Jämtland. Men han visade mig aldrig någon bankrapport på fem år. Vi är ju en familj, eller?
Till slut grälade jag med honom. Hur kunde jag försörja honom i fem år? Det var inte rimligt. David packade sin väska, försvann hem till mamma i Sundsvall. Bara så där, som i en dröm där någon plötsligt har försvunnit. Tre dagar senare, när vinden ylade och jag inte stod ut, hämtade jag honom tillbaka. Allt började om. Han vägrade fortfarande att ge mig en enda krona till något. Och jag är så fruktansvärt trött. Jag skulle vilja slösa några kronor på sådant kvinnor i Sverige älskar kanske på nya kläder, eller en resa till Gotland men jag har inga extra pengar. Allt går till vårt hushåll.
Vad ska jag göra nu? Skilja mig? Kommer han någonsin förändras, eller är jag fast i detta snöiga, drömmande landskap för alltid?
