Min man arbetar, men det är ändå jag som betalar för allt.
Jag får ofta frågan hur jag hamnade här i livet, och hur jag gick med på denna situation. Jag brukar svara att sådana kvinnor som älskar de är blinda. Jag var blind. Hela livet har jag kämpat och försökt lära mig förstå. Min mamma sa alltid till mig när jag var liten att om jag ville ha ett bra liv måste jag jobba hårt. Hon sa också att en kvinna ska vara stark och självständig, så att hon klarar sig om det skulle behövas.
Just den där sista regeln spelade mig ett elakt spratt. När jag dejtade män var jag alltid för oberoende, och det var få som ville vara med mig. På den tiden ville de flesta män ha en mjuk kvinna som de kunde ta hand om och visa sin styrka för. Jag tog hand om mig själv.
Efter ett tag började jag helt och hållet fokusera på jobbet. Jag var singel tills jag fyllde 35, då träffade jag Henrik. Han är lika gammal som jag. Jag blev faktiskt förvånad över att han accepterade min självständighet. Han har aldrig krävt att göra något för mig eller hjälpa till om jag sagt att jag klarar det själv. Han har heller aldrig gett mig blommor eller viskat sliskiga, tomma ord något jag faktiskt avskyr. Hos honom var jag en jämlik partner. Jag borde ha förstått vad den här så kallade jämlikheten skulle kosta mig för i verkligheten var den inte alls jämlik.
Vi gifte oss och Henrik flyttade in hos mig. Han hade inget eget boende, han bodde hos sin mamma. Och jag ville verkligen inte bo med svärmor jag hade hört tillräckligt många historier om det för att veta att det inte var något för mig. Första månaden gav Henrik mig inte en krona av sin lön han sa att han behövde betala av ett mindre lån han tagit för sin mammas operation.
Jag sa ingenting, ville vara förstående. Vi är ju familj låt honom betala av det, sedan skulle vi ordna allting tillsammans. Men efter sju månader var lånet fortfarande inte betalt. Han fortsatte säga att hans lön var för liten, att arbetsgivaren hade minskat hans arbetstid, eller något annat. Jag betalade hela tiden för mat, nöjen och elräkningar. Därefter började han säga att han sparade för att vi skulle kunna köpa hus på landet kanske på semester.
Men under fem år har jag inte sett något kontoutdrag från honom. Vi är en familj! Till slut bråkade jag med honom. Hur kan det vara så att jag försörjer honom efter fem år? Det är inte normalt. Han packade ihop sina saker och åkte direkt till sin mamma. Ja, sådär bara. Tre dagar senare, när jag inte kunde stå ut längre, hämtade jag hem honom igen. Och så återvände allt till det gamla. Han vill fortfarande inte ge mig en enda krona till någonting. Jag är så fruktansvärt trött. Jag vill kunna lägga pengar på typiskt kvinnliga nöjen, men jag har inte ens pengar över till det allt går till familjen. Vad ska jag göra? Ska jag skilja mig? Kommer han någonsin att ändra sig?
