Du undrar hur jag hamnade här i livet, och hur jag kunde acceptera allt detta, men mitt svar är att alla kvinnor som älskar är blinda. Jag var blind. Hela mitt liv har jag försökt och försökt lära mig. Mamma sa till mig redan när jag var liten att om jag ville ha ett bra liv, måste jag arbeta hårt. Hon sa också att en kvinna måste vara stark och självständig, så att hon klarar sig själv om något händer.
Ironiskt nog spelade den senaste lärdomen mig ett spratt. När jag träffade killar, var jag ofta alltför självständig, och de flesta ville inte dejta mig. På den tiden, ville många män ha någon mild att ta hand om och visa sin styrka, sin manlighet för. Jag tog hand om mig själv.
Sedan lade jag all min fokus på jobbet. Jag blev den där gamla singelkvinnan fram till jag fyllde 35, då jag träffade Sebastian. Han är lika gammal som jag. Det som förvånade mig med honom, var att han accepterade min självständighet. Han insisterade aldrig på att hjälpa till om jag sa att jag gör det själv. Jag fick aldrig blommor av honom, eller någon meningslös kärleksförklaring i smyg sådant har jag aldrig tålt. Med honom var jag en jämställd partner. Jag borde förstått vad denna så kallade jämlikhet skulle kosta mig för den var aldrig riktig jämlikhet.
Vi gifte oss, och han flyttade in hos mig. Sebastian hade ingen egen lägenhet; han bodde med sin mamma på Södermalm. Jag vägrade att bo med svärmor jag hade hört för många historier om sådant och det var inget för mig. Under den första månaden, gav Sebastian mig inte ett öre från sin lön. Han sa att han hade ett litet lån att betala av, för hans mammas operation.
Jag sa inget jag var förstående. Vi är ju en familj låt honom betala sitt lån, så tar vi tag i allt tillsammans sen. Men sju månader gick, och han hade fortfarande inte betalat. Det var alltid något; han fick för lite betalt, timmarna drogs in, annat dök upp. Under hela tiden betalade jag för mat, nöje och räkningar. Efter ett tag sa han att han sparade till ett hus utanför Stockholm, för vår framtid, för semester.
Men i fem år såg jag aldrig ett kontoutdrag. Vi är en familj. Jag bråkade med honom; hur kan jag försörja honom i fem år? Det är ju inte normalt. Han packade sina saker och stack hem till sin mamma. Så där bara. Tre dagar senare, när ensamheten blev för tung, hämtade jag honom tillbaka. Och det blev samma historia igen. Han ville fortfarande inte bidra med pengar till någonting. Och jag är helt utmattad nu.
Jag skulle vilja unna mig små kvinnliga nöjen köpa något fint, kanske men det finns inga pengar över, allt går till familjen. Vad ska jag göra? Ska jag skiljas? Kommer han någonsin att förändras?
