Min man jobbar, men det är jag som betalar för allt.
Ni frågar hur jag har hamnat här i livet och hur jag gick med på detta, men mitt svar är att alla kvinnor som älskar är blinda. Jag var blind. Jag har försökt hela livet, jag har lärt mig. Min mamma sa alltid till mig att om jag ville leva gott måste jag arbeta hårt. Hon brukade säga att en kvinna borde vara stark och självständig så att hon alltid kan klara sig själv om det behövs.
Det verkar som om det sista rådet satte käppar i hjulet för mig. När jag dejtade män tidigare visade jag att jag kunde klara mig själv, och det gjorde att få män ville vara med mig. På den tiden ville de flesta svenska män ha en mjuk kvinna som behövde omsorg och kunde få dem att känna sig starka och manliga. Men jag tog hand om mig själv.
Efter ett tag började jag fokusera helt på jobbet. Jag var singel ända tills jag blev 35, då jag träffade Oskar. Han är lika gammal som jag. Det förvånade mig att han accepterade min självständighet. Han bad mig aldrig göra något för honom och struntade i att hjälpa till, om jag sa att jag klarade det själv. Han köpte aldrig blommor till mig eller viskade söta, meningslösa ord jag ändå inte gillar. Med honom var jag en jämbördig partner. Det borde ha fått mig att förstå vad den så kallade jämlikheten skulle kosta migdet var ju inte ens äkta jämlikhet.
Vi gifte oss, och Oskar flyttade hem till mig. Han hade bott hos sin mamma och ägde ingen egen lägenhet. Jag ville absolut inte bo med hans mamma. Jag hade hört alltför många sådana historier som jag inte alls tyckte om. Första månaden gav Oskar mig inga pengar från sin lönhan sa att han behövde betala av ett litet lån han tagit för sin mammas operation.
Jag sa inget, jag försökte förstå. Vi är ju en familj, så låt honom betala av lånet, sedan kan vi ta itu med allt tillsammans. Men efter sju månader hade han fortfarande inte betalat klart. Han skyllde på att han fick för dålig lön, att hans timmar hade minskat eller något annat liknande. Hela tiden var det jag som betalade för maten, nöjen och alla räkningar. Sen började han säga att han sparade pengar för att köpa oss ett torp ute på landet, så vi kunde åka på semester.
Men under fem år visade han mig aldrig ett enda kontoutdrag. Vi är ju familj. Till slut bråkade jag med honom. Hur kan det vara så att jag försörjt honom i fem år? Det är inte normalt. Han packade ihop och flyttade tillbaka till sin mamma. Bara så där. Tre dagar senare orkade jag inte längre och bad honom komma hem igen. Och så började allt om från början. Han vill fortfarande inte ge mig en enda krona. Jag är så trött nu. Jag skulle vilja använda mina pengar på typiska tjejgrejer, men jag har inga pengar över allsallt går åt till familjen. Vad ska jag göra? Ska jag skilja mig? Kommer han någonsin att förändras?
