Min man har alltid sagt att jag inte är tillräckligt kvinnlig. I början sa han det i förbifarten – att jag borde sminka mig mer, bära klänningar, vara ”mjukare”. Jag har aldrig varit sådan. Jag har alltid varit praktisk, rak på sak, inte särskilt fåfäng. Jag arbetar, löser problem, gör det som krävs. Han lärde känna mig så här. Jag har aldrig låtsats vara någon annan. Med tiden blev kommentarerna allt vanligare. Han började jämföra mig med kvinnor vi såg på sociala medier, med våra vänners fruar, med kollegor. Han sa att jag såg mer ut som en kompis än som en hustru. Jag lyssnade, ibland bråkade vi, men gick vidare. Jag har aldrig trott att det var något allvarligt. Jag såg det som normala olikheter i ett förhållande. Den dagen jag begravde min pappa slutade allt det här att kännas obetydligt. Jag var i chock. Jag sov inte, åt inte, tänkte inte på något annat än hur jag skulle orka med begravningen. Jag tog på mig de första svarta kläderna jag hittade, sminkade mig inte, gjorde bara det nödvändigaste med håret. Jag hade helt enkelt ingen ork. Innan vi gick ut genom dörren tittade min man på mig och sa: ”Ska du gå så där? Kan du inte fixa till dig lite i alla fall?” Först fattade jag inte. Jag sa att jag inte brydde mig om hur jag såg ut, jag hade ju precis förlorat min pappa. Han svarade: ”Jo, men folk kommer ju att prata. Du ser ovårdad ut.” Det kändes som om någon krossade något inom mig. På minnesstunden stod han med de andra, hälsade, tog emot kondoleanser, såg allvarlig ut. Men mot mig var han kall. Han kramade mig inte direkt. Frågade inte hur jag mådde. I ett ögonblick, när vi gick förbi en spegel i vardagsrummet, sa han tyst att jag ”borde skärpa till mig lite mer”, att pappa inte skulle vilja se mig så där. Efter begravningen, hemma igen, frågade jag om det verkligen var det enda han lagt märke till den dagen. Om han inte såg hur förstörd jag var. Han sa att jag överdrev, att han bara sa sin åsikt, att en kvinna inte får släppa taget om sig själv ”inte ens i sådana här stunder”. Sedan dess ser jag på honom på ett annat sätt. Men jag kan inte lämna honom. Jag känner att jag inte kan vara utan honom. ❓ Vad skulle du säga till den här kvinnan om hon satt framför dig?

Min man har alltid sagt att jag inte är tillräckligt feminin. Det började som små kommentarer i förbifarten att jag borde använda lite mer smink, att klänningar klär mig bättre, att jag skulle vara mjukare. Jag har aldrig varit sådan. Det finns något djupt praktiskt i mig, jag är rak, bryr mig inte mycket om yta. Jag jobbar, löser det som måste göras, tar itu med vardagen. Han lärde känna mig så här. Jag har aldrig låtsats vara någon annan.

Med tiden kom kommentarerna oftare. Han började jämföra mig med kvinnor vi såg på Instagram, med vännernas fruar, kollegor. Sa att jag såg ut mer som en kompis än en hustru. Jag lyssnade, ibland diskuterade vi, men vi gick alltid vidare. Det kändes aldrig som en riktig konflikt. Jag såg det som små skillnader vi får leva med.

Den dagen vi begravde min pappa förändrades allt. Sorgen slet sönder mig. Jag åt knappt, sov knappt, allt jag klarade var att ta mig igenom ceremonin. Jag tog första bästa svarta kläder, orkade inte med smink, knappt ens borsta håret. Energireserven var helt slut.

Precis innan vi skulle gå ut från lägenheten, vände han sig om:
Ska du verkligen gå så där? Kan du inte fräscha upp dig lite åtminstone?

För en sekund förstod jag inte. Jag sa bara att det inte betydde något, för jag hade ju precis förlorat min pappa. Då svarade han:
Jovisst, men folk tittar ju. Du ser sliten ut.

Då kändes det som om något krossades i bröstet. Som om allt han varit för mig blev till intet.

Under begravningen stod han bland de andra, gav handslag, såg allvarlig ut. Men till mig var han nästan likgiltig. Ingen kram. Inga frågor. När vi gick förbi spegeln i vardagsrummet sa han lågt att jag borde skärpa till mig lite mer, att pappa inte hade velat se mig så nedgången.

Hemma efter begravningen frågade jag honom rakt ut om det där verkligen var det enda han hade sett den dagen. Om han förstod hur förstörd jag var. Han svarade att jag överdrev, att han bara ville säga att en kvinna inte får tappa taget inte ens i sådana stunder.

Sedan dess tittar jag på honom med nya ögon.
Men jag kan inte lämna honom.
Jag känner att jag inte kan klara mig utan honom.