Vår dotter, Linnéa, gifte sig nyligen med en ung man vid namn Oskar. Han kommer inte från någon rik familj, men hans fötter står stadigt på jorden. Jag och min make, Sven, var kanske inte överlyckliga, men det var ändå hennes val.
Sven bestämde sig för att ge Linnéa en lägenhet i Vasastan som bröllopspresent, så det nygifta paret skulle slippa hyra. Presenten uppskattades särskilt av Oskars föräldrar, som nästan flöt omkring i extas varje gång de nämnde lägenheten. De började alltid prata om dess ljusa fönster, och smög runt på besök mitt i drömmen av sin egen framtid.
Efter några sådana besök berättade Linnéa för mig att svärmor, Birgitta, nästan hade flyttat in. Hon satt i köket hela dagen och drack kaffe, och Linnéa kunde inte längre ringa vänner utan att Birgitta tittade strängt över axeln. För inte så länge sedan föreslog Birgitta medan snön singlade runt utanför fönstret i Sankt Eriksgatan att hela hennes familj skulle folkbokföra sig i Linnéas lägenhet. Då kunde Birgitta sälja sin förortslägenhet i Huddinge, köpa en större på Kungsholmen, och så skulle alla bo tillsammans, sa hon. Allting borde ju delas i en familj.
Linnéa tackade vänligt men bestämt nej, för förslaget kändes som en märklig scen ur en gammal Fagerholm-roman. Men Birgitta slutade inte. Först ringde hon varje dag, ibland kvällar, och började sedan hota och viska dramatiska saker; att Linnéa inte älskade Oskar, att hon själv minsann skulle skilja sig och försöka ta över lägenheten. Oskar verkade stå bredvid, tafatt och lita uppgiven, lite som en statist i drömmen.
Vi blandade oss inte. Vi hoppades att de unga skulle reda ut det själva. Men när Linnéa ringde hem och hennes röst lät som om den kom långt under Mälarens is, kunde vi inte stå ut längre Sven tog på sig sin gamla Lunda-mössa och gick till Birgitta.
Sven är en stadig stockholmare; han sa lugnt men bestämt att Birgitta skulle lämna Linnéa i fred, annars fick det bli polisanmälan. Då släppte Birgitta sin kopp, lät drömmen rinna ur händerna och försäkrade oss om att vi missförstått allt, att hon bara ville Linnéas bästa.
Nu har tystnaden återvänt som vårljuset i april. Linnéa är lycklig igen, och vi har återvänt till våra surrealistiska promenader längs Norr Mälarstrand medan lavendeln i parken visslar om natten och allt verkar möjligt och overkligt på samma gång.
