Det sägs att om du väljer en riktigt smart man som make, då kommer han aldrig att vara otrogen utan alltid vara sin fru trogen, och dessutom förstår han sig på både kärlek och omtanke. Det var vad min mamma och mormor jämt påpekade. Så, när jag äntligen närmade mig en respektabel ålder, övervägde jag aldrig att gifta mig med någon med tveksamma intressen varför ens börja något sådant? Nej tack.
Hur som helst, en dagmed hjälp av vänner förståsträffade jag Filip. Filip hade tagit examen från KTH, typiskt svensk, himla smart och väldigt målmedveten. Själv var jag lingvist, utbildad på universitet, så diskussionsämnen saknades verkligen inte. Vi började träffas, hängde ganska mycket, och ja, jag blev riktigt förtjust i honom. Ett år senare friade han och jag sa ja. Vi flyttade in i min lilla etta i Aspudden som jag ärvt av mormor. En lägenhet som precis funkade för två.
Sedan blev jag gravid. Först kom vår son, året därpå en dotter. Smasch! Plötsligt var utrymmet lika stort som ett skafferi och pengarna lika många som i en femårings spargris. Då gav sig Filip in i företagandets snåriga skog. Jag var hemma med barnen och pushade honom jämt, fast med typiskt svenskt modesta förväntningar. Flera gånger slog vi i botten på kontot en gång fanns det inte ens pengar till en fika på 7-Eleven. Men vi var envisa, trodde på att vår dag skulle komma.
Efter några år av slit och svensk lagom-optimism, började firman gå bra. Snart gick våra barn i de bästa skolorna söder om Slussen och senare universitetet. Jag kunde till och med börja pyssla med egna hobbyer (sticka, dreja, och gå på salsakurs med syrran).
Filip hade också sina intressen. Han drog ofta ut och fiskade med sina vänner i norra skärgården. Det var fine, han skötte sin roll som familjeförsörjare med stor noggrannhet och förtjänade verkligen egen tid. Vårt förhållande var riktigt bra, alltid kärlek och respekt. Livet var helt enkelt… ja, lagom svenskt toppenbra. Jag kunde aldrig ana att allting plötsligt skulle kunna vändas upp och ner.
En helg blev Filip sjuk, så pass att vi fick ringa efter ambulans. Några timmar senare var han borta puff, som om han aldrig funnits. Kvar stod jag och barnen, sorgtyngda och med ett besked som ingen av oss var förberedd på. Det visade sig att min kära make under fem års tid haft en affär med en ung tjej, yngre än vår egen dotter nästan, och dit stack han på “jobbresor”. Han lämnade ALLT till henne firman, huset, fritidshuset i Dalarna, bilen (Volvo, förstås). Vi fick inte ens en gammal dammsugare.
Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva chocken. Hur kunde han? HUR kunde han? Och allt medan han gick omkring här, visste han att vi skulle bli kvar utan ens ett tak över huvudet mitt i svensk vinter dessutom. Jag har ingen aning om hur man går vidare. Men på något märkligt sätt överlever svenskarna det mesta, kanske även detta.
