Jag är gift med en man som tidigare varit gift och har två barn från det äktenskapet. Min man och hans ex-fru gick isär för länge sedan, men de har fortfarande kontakt främst för barnens skull. Han betalar underhåll till barnen och hjälper därför fortfarande till. Generellt är min man alltid insatt i allt som händer med sina barn, hans ex-fru och till och med hennes mamma.
Plötsligt får jag reda på att min man har bestämt sig för att hjälpa sin ex-fru ekonomiskt. Det visar sig att hon har dragit på sig stora skulder. För tre år sedan tog hon ett banklån för att starta ett litet företag, men av okända skäl gick företaget i konkurs. Lånet blev kvar, men hon har ingen möjlighet att betala. Summan har redan vuxit ganska mycket. Hur kunde hon komma på tanken att överföra ägodelarna till sin mamma? Annars hade hon och barnen stått utan hem på grund av skulderna.
Min man fick nyligen reda på detta och började försiktigt antyda för mig. Att hans ex-fru sitter i skuld och att det även gäller hans barn. Och att det inte vore fel att hjälpa henne ekonomiskt. Annars kanske hon inte kan betala tillbaka innan pensionen, och all skuld hamnar till slut på barnen.
Igår sa han rakt ut: Jag tänker ge min ex-fru halva min lön varje månad så att hon kan betala av sina skulder snabbt Vad tycker du om det?
Jag höll på att tappa hakan när jag fick höra det. Har du blivit tokig, kära make? Vem är hon, att du ska hjälpa henne på det här sättet? Ni är inte längre något, hon är en främling för dig. Varför ska du hjälpa henne mer än du redan gör?
Men han höll fast vid sin ståndpunkt: Mina barn bor där, och skulderna kommer till slut att påverka dem. Jag måste hjälpa till.
Jag förklarade att han redan betalar underhåll och dessutom brukar skicka lite extra ibland. Barnen är väl omhändertagna. Hans ex-fru får faktiskt ta hand om sina egna skulder. Det är inte vårt ansvar. Varför ska vi offra vårt för att hjälpa henne? Jag accepterar det inte, inte ens som tanke.
Min man blev tyst, tog illa vid sig Men är det verkligen jag som har fel?
Livet lär oss att det är viktigt att sätta gränser, även när det gäller gamla relationer. Att hjälpa andra är fint, men vi måste också ta hand om oss själva och vår egen familj först. Det är klokt att tänka efter innan vi tar på oss ansvar som egentligen inte är våra.
