Jag var nitton år när en kille vid namn Daniel, som jag hade varit tillsammans med i ett år, friade till mig. Självklart visste jag att det kanske var lite tidigt, och att jag inte längre skulle kunna umgås med mina vänner och ha kul på samma sätt. Men Daniel verkade så pålitlig och fin. Av rädsla för att inte hitta någon bättre, sa jag ändå ja till att bli hans fru.
Vi flyttade ihop på övervåningen i mina föräldrars stora villa utanför Uppsala. Daniels föräldrar hade det ganska gott ställt, och vid tiden för vårt bröllop hade Daniel också ett bra jobb, så jag kunde lugnt fortsätta plugga på universitetet.
Två år senare fick vi vårt första barn, en dotter som vi döpte till Elvira. Daniel blev överlycklig, men så kom bekymren krypande som vi inte hade väntat oss. Daniel stod plötsligt utan jobb. Hans föräldrar erbjöd honom en plats på familjeföretaget, men Daniel är väldigt självständig och bestämde sig för att försöka hitta något på egen hand. En vän föreslog att han skulle åka och jobba utomlands ett tag. Efter viss tvekan tackade Daniel ja.
Vi kom överens om att det bara skulle vara för ett år, för att samla ihop lite pengar och kanske köpa något eget. Men när han väl hade vant sig vid de stora pengarna kom han hem efter ett år och meddelade att han skulle ge sig iväg igen, den här gången i två år. Han ville köpa en lägenhet till oss i Stockholm så vi slapp vara beroende av föräldrarna. Det låter ju väldigt hedervärt, men vad hände med mig och vår dotter? Han lovade att komma hem några gånger om året, vilket han också gjorde. Och så höll det på i fem år. Jag började till slut sakna att ha en man vid min sida så mycket att jag knappt visste vad jag gjorde längre.
En dag skrev en man till mig via Facebook. Han var lite äldre än jag, och överöste mig med komplimanger och sa att jag var den vackraste och mest önskvärda kvinnan han hade sett. Något sådant hade jag inte hört från min man på evigheter. Efter en månads chattande träffades vi. Och på det mötet hände allt. Jag var otrogen mot min man. Men jag kände mig så levande att jag träffade honom ytterligare några gånger. Som ödet ville, kom Daniel hem två månader senare, den här gången för gott. Han sa alla de där vackra orden till mig, köpte lägenheten han hade sparat till, och allt borde ha varit bra. Men mitt dåliga samvete tog över. Jag erkände, rakt upp och ner, att jag varit otrogen, mer än en gång. Vad hände sen?
Han slängde ut mig. Jag funderade på att söka mig till min älskare, men han sa direkt att det inte var möjligt, han hade jobb och tusen ursäkter. För honom hade jag bara varit tillfällig. Nu har Daniel redan lämnat in skilsmässopappren, Elvira bor hos mig hemma hos mamma, men Daniel hotar med att ta henne ifrån mig. Jag skäms så för att jag inte kunde vänta på honom. Hur kunde jag svika honom så?
