MIN MAN DYRARE ÄN BITTRA FÖRBITTRINGAR
Lennart, det här var sista droppen! Nu har jag fått nog vi skiljer oss! Och störta dig för all del inte på knä som du brukar, det hjälper ändå inte! Jag satte en slutgiltig punkt för vårt äktenskap.
Lennart trodde förstås inte på det. Han var säker på att allt skulle återvända till det gamla mönstret: han skulle falla på knä, göra bot, köpa ännu en ring, och jag skulle förlåta allt. Så hade det varit många gånger. Men nu bestämde jag mig: denna dröm tål inte fler sprickor, bandets tyg har redan nötts ut. Mina fingrar, från tummen till lillfingret, var översållade med ringar, men livet hade dränerats bort. Lennart söp sig bitter och glömsk in i mörkret.
Och ändå började allt med förälskelsens blå vindar.
Min första man, Håkan, försvann spårlöst. Detta skedde i 90-talets osäkra dagar. Då kändes det ibland som om hela Sverige stod och darrade. Håkan hade aldrig ett mjukt sätt; han hamnade alltid i trubbel. Som man säger i Småland: “Torghandelns tupp men kyckling i vind.” Om något inte passade honom, snurrade han runt som en virvelvind. Jag är säker på att Håkan försvann i något slags bråk; han hördes aldrig av mer. Kvar blev jag, ensam med två flickor Maja på fem och Tyra på två. Fem år gick efter hans gåtfulla försvinnande.
Jag trodde jag höll på att förlora förståndet. Älskade Håkan vansinnigt, trots hans grälla lynne. Vi var som en fäbodvall och hennes klockor oupplösliga. Beslöt för mig själv att nu var livet över, nu skulle jag bara uppfostra flickorna, men någon framtid den kunde segla sin kos.
Det var tunga år. Jag jobbade på en verkstad, lönen fick jag ut betalti vattenkokare. Dessa måste jag sälja för att få mat på bordet. På helgerna stod jag frusen på torget, sålde mina kokare. Just en isande vinterdag när kinderna var blå, kom en man fram till mig. Han såg på mig med medlidande.
Fryser du, lilla fröken? frågade främlingen försiktigt.
Hur märkte du det? försökte jag skämta, trots att tänderna skallrade av kyla. Men av hans närvaro kom ändå ett visst värmeflöde mot mig.
Ja, det var nog onödigt sagt Vill du värma dig med en kopp kaffe? Jag kan hjälpa till med kokarna.
Ja, annars dör jag nog här och nu av köld, pep jag hest.
Något café blev det inte. Jag ledde honom närmare hemmets port, bad honom vänta där och vakta på mina kokarpåsar. Jag måste hämta barnen från förskolan. Rusade iväg, benen stela av vinter. Men ändå värmen strömmade fram inuti. När jag och flickorna kom tillbaka från förskolan såg jag Lennart (så hette han) redan från gården, där han stod och trampade. Jag tänkte: Bjuder jag på te får det bli vad det blir.
Lennart hjälpte mig bära kassen ända upp till sjätte våningen. Hissarna gick på strejk. Medan jag och flickorna slet oss upp till tredje våningen, mötte vi Lennart på väg ner.
Vänta, min riddare. Går du nu? Jag släpper dig inte förrän vi fått te, sade jag och grep tag i hans jackärm med min frostiga hand.
Tja, stör jag verkligen inte? sade han och blickade mot barnen.
Inte alls! Ta hand om flickorna medan jag fixar teet, sade jag, utan en skymt av oro.
Jag ville inte släppa honom. Han var redan som en del av mitt hem. Över tekopparna föreslog Lennart ett jobb hos honom som assistent lön flera gånger bättre än de kokare som passerat mina händer på ett år.
Jag nickade snällt, ville helst kyssa hans händer av tacksamhet.
Lennart var gift före, men genomgick just skilsmässa. Från första äktenskapet hade han en son. Livet började snurra i en ny tonart.
Vi gifte oss. Lennart adopterade mina flickor. Allt var som en midsommardans. Fyra rum och kök blev vårt; inredd med exklusiva möbler och hushållsapparater. Sedan en sommarstuga i Dalarna, och varje år semester vid Bohusläns salta klippor. Lyx och flöjtspel.
Sju ljusa år gick. Kanske hade Lennart nått all lycka, ty han började ofta stå och samtala med flaskan. Jag reagerade inte först han jobbade hårt, måste få koppla av. Men när flaskan blev hans arbetskamrat, blev jag orolig. Mina vädjanden bet inte.
Jag har alltid varit våghalsig. För att avleda Lennart från flaskan bestämde jag mig jag skulle föda honom ett barn till. Jag var trettionio då. Mina väninnor undrade inte ens.
Jamen, Selma, kanske vi också vill bli unga mammor vid fyrtio, skrattade de.
Jag sa alltid:
Blir du av med ett barn, kommer du kanske ångra det hela livet. Men föder du, även om det är oplanerat, så ångrar du dig aldrig.
Vi fick tvillingflickor. Nu hade vi fyra döttrar! Lennart slutade inte dricka. Jag led, och fick längtan efter naturen, ville starta ett litet lantbruk med djur och gröda. Gott för barnen, och Lennart skulle få mindre tid över till flaskan.
Vi sålde allt lägenhet, stuga, köksmaskiner. Köpte ett hus i en liten tätort. Öppnade ett flott café. Lennart blev passionerad jägare, köpte gevär och all möjlig jaktutrustning. Skogen stod full av vilt.
Det gick rätt bra, men en kväll blev Lennart så packad att han förvandlades till ett monster. Vet inte vad för dryck han fått tag i, men han slog sönder porslin, möbler till och med oss kom han åt. Plockade fram sitt gevär och sköt i taket!
Jag och flickorna sprang till grannarna. Det var som att försvinna i en madröm.
På morgonen låg allt tyst. Vi smög oss hem. Synen var grotesk allt krossat, ingenstans att sitta, inget att äta, inget att sova på. Lennart låg helt utslagen på golvet.
Jag plockade det lilla som gick, ledde flickorna i förväg till mamma, som bodde nära. Hon jämrade sig och sa:
Men Selma, vad ska jag göra med alla dina fjuniga flickor? Gå tillbaka till din man. Sånt händer ju i alla familjer. Låt stormen bedarra.
Mamma levde enligt sitt motto: tänder i förklädet, men mannen vacker.
Efter några dagar kom Lennart. Då satte jag punkt. Han mindes inget av sitt utspel, trodde jag ljög. Jag bröt ändå. Alla band kapade, broarna brända.
Hur vi skulle leva vidare, visste jag inte. Men hellre svält än bli dödad av sin make i dimmans rus. Caféet fick säljas för småslantar, vi flydde byn och hyrde ett litet hus i närmaste socken.
De stora flickorna fick arbete och fann så småningom sina män. Tvillingarna gick i femman. Alla mina flickor älskade ändå pappa Lennart och sågs ofta. Så jag hölls underrättad. Via döttrarna bönade Lennart om att jag skulle återvända. Döttrarna föreslog: Kom igen mamma låt honom få förlåta sig. Tänk på dig själv, du är ju inte tjugofem längre! Men jag stod på mig. Ville ha lugn, en vardag utan katastrof och äventyr.
Två ensamma år gick.
Jag började sakna Lennart. Ensamheten tuggade sig in. Fick till sist pantsätta alla ringar kunde aldrig köpa tillbaka dem. Sörjde det. Tanken återvände till det förgångna. Vi hade ändå haft värme, Lennart älskade alla flickor, kände skuld, bad alltid om förlåtelse. Det hade varit ett riktigt hem. Varför begära mer? Och nu ringer bara stora flickorna, de hinner aldrig komma. Snart flyger även tvillingarna ut, så sitter jag där som en ensam trana. Flickor är som svanungar: får de vingar, far de.
Så jag bad tvillingarna fråga ut sin pappa någon ny tant? Flickorna tog reda på allt. Han bodde och jobbade nu i en annan stad, tog inte en droppe sprit, och var ensam. Han lämnade noga sin adress till flickorna. Ifall att.
Så nu är vi ihop igen, fem år senare.
Sade ju att jag är en äventyrare.
