Jag var nitton år när en kille vid namn Erik, som jag hade varit tillsammans med i ett år, friade till mig. Självklart visste jag att det var lite tidigt och att jag inte längre skulle kunna gå ut och roa mig med mina vänner som förr. Men Erik verkade vara en väldigt pålitlig och schysst kille. Av rädsla för att aldrig hitta någon bättre än honom tackade jag ändå ja och gifte mig med honom.
Vi började bo tillsammans hemma hos hans föräldrar. Mina föräldrar har en stor villa utanför Stockholm. Vi fick överta hela övervåningen där. Det bör sägas att Eriks föräldrar inte hade det dåligt ställt, och när vi gifte oss tjänade Erik också bra med pengar, så jag kunde lugnt plugga vidare på universitetet.
Två år senare föddes vårt första barn, en dotter som vi döpte till Lovisa. Erik var överlycklig, men snart dök det upp problem vi inte hade räknat med. Min man stod plötsligt utan jobb. Hans föräldrar erbjöd honom jobb i familjeföretaget, men Erik är väldigt självständig och vill klara sig själv. Då sa en kompis till honom att hänga med till Norge för att jobba och tjäna riktigt bra med pengar. Erik tackade ja.
Vi bestämde att han bara skulle vara borta ett år, så vi kunde spara ihop tillräckligt och kanske köpa oss något eget. Men när han väl vant sig vid att tjäna bättre bestämde han sig för att åka igen, och den gången för två år till. Han ville köpa oss en egen lägenhet i stan och inte vara beroende av våra föräldrar. Visst, det är ett beundransvärt mål, men vad skulle hända med mig och vår dotter under tiden? Erik lovade att komma hem ett par gånger om året, och det gjorde han. Så där fortsatte det tills hans utlandsjobbande höll på i fem år. Vid den tiden kände jag mig så ensam, jag längtade efter en man vid min sida.
En dag skrev en man, några år äldre än mig, till mig på Facebook. Han överöste mig med komplimanger och sa att jag var den vackraste och mest åtråvärda kvinnan han visste. Sådant hade jag inte hört från Erik på länge. Vi började skriva till varandra och efter en månad träffades vi. På den där första träffen gick allt väldigt fort. Jag var otrogen mot min man. Men jag mådde så bra av det att jag träffade den andre mannen några gånger till.
Som ödet ville kom Erik tillbaka för gott två månader senare. Han överraskade mig med vackra ord och köpte en lägenhet till oss i Stockholm. Samvetet gnagde sönder mig, och jag bekände vad jag hade gjort – inte bara en gång, utan flera. Vad hände sen?
Erik kastade ut mig. Jag tänkte först att jag kunde flytta in hos min älskare, men han drog sig ur direkt – påstod att han hade för mycket på jobbet och kom med en massa ursäkter. För honom var jag bara en tillfällig affär. Min man har nu lämnat in skilsmässopappren, vår dotter bor med mig hos min mamma, men Erik hotar att ta vårdnaden om henne. Jag skäms så mycket, varför kunde jag inte bara vänta på min man, hur kunde jag svika honom på det sättetI flera veckor låg jag vaken om nätterna, orolig för att förlora Lovisa, min dotter, min stora kärlek. Skulden var som en skugga som följde mig, men med tiden tvingades jag acceptera att jag själv bar ansvaret för allting som hade hänt. Min mamma gav mig ovärderligt stöd, hjälpte mig att ta hand om Lovisa och visade mig att livet faktiskt fortsätter, även när det känns omöjligt.
Så småningom började jag jobba extra på ett café inne i stan. Varje dag efter jobbet hämtade jag Lovisa på förskolan, och vi tog oss tid att leka i parken innan vi gick hem. I de där stunderna, när hon skrattade och klängde sig fast vid min hals, insåg jag något. Mitt liv hade kanske tagit en annan vändning än jag tänkt mig, men det var mitt liv. Och Lovisa behövde en mamma som fanns där, inte någon som flydde från ensamheten genom att söka snabba bekräftelser.
Erik ville fortfarande ha delad vårdnad. Först gjorde det ont, men jag insåg att Lovisa behövde både sin mamma och pappa i sitt liv. Vår advokat föreslog samtal, där vi tillsammans pratade om Lovisas bästa. Samtalen var smärtsamma, men sakta började den kalla ilskan mellan oss ersättas av en slags förståelse vi var båda sårade, men vi delade något långt större än vårt förflutna: ansvaret och kärleken till vårt barn.
Tiden gick. Jag tog min universitetsexamen och fick ett riktigt jobb. Min mamma flyttade så småningom utomlands, och det var dags för mig att hitta en egen lägenhet. Erik och jag pratade ibland, och även om vi aldrig blev vänner igen, kunde vi åtminstone sitta bredvid varandra på Lovisas skolavslutning utan att vända bort blicken.
Det finns inget sagoslut. Men när jag ser Lovisa växa upp till en trygg, glad flicka, känner jag att det räcker. Jag kanske förlorade mycket, men jag vann tillbaka mig själv och det blev början på något nytt.
