Fredag, 27 oktober
Varje morgon vaknar jag till droppandet från regnet mot fönsterblecket och ser de grå molnen över Stockholm. Vädret verkar spegla min sinnesstämning orolig, oviss, fylld av vaga misstankar.
Det har nu gått tre veckor då min man, Anders, packat sin sportväska och sagt:
Mamma och pappa är dåliga, jag måste till dem några dagar.
Första gången tog jag det med förståelse. Hans mamma, Marianne, opererade gallblåsan ganska nyligen, och hans pappa, Lennart, hade klagat över högt blodtryck. De är ju över sextiofem, och hälsan sviktar.
Självklart, åk, sa jag. Hälsa från mig och säg att jag bryr mig.
Anders åkte på fredag kväll och kom hem måndag morgon. Han var tyst, trött, som om han haft ett tungt skift. Om jag frågade hur föräldrarna mådde, blev svaret kort:
Lite bättre, men fortfarande svaga.
Vad är det som gör ont hos din mamma? frågade jag.
Allt. Det är åldern.
Nästa gång var veckan därpå.
Måste du åka igen? undrade jag.
Mamma ramlade och fick ett blåmärke. Pappa är orolig. Jag måste hjälpa till.
Jag föreslog att följa med, hjälpa till.
Nej, det är så trångt där ändå. Stanna hemma, sa Anders.
Jag accepterade. Jag har alltid hållit avstånd till hans föräldrar, aldrig trängt mig på. Marianne är reserverad och inte särskilt hjärtlig. Vi pratar artigt men inte innerligt.
Tredje resan blev nästa helg.
Vad är det nu? frågade jag när Anders packade jeans och tröja.
Pappa mår riktigt dåligt. Blodtrycket går upp och ner. Mamma klarar sig inte ensam.
Har ni ringt doktorn?
Jo, men du vet hur distriktsläkarna är. Skrev ut tabletter och gick.
Hans ton lät övertygande, men något var fel. Orden kändes plötsligt tillgjorda, utan verklig känsla som om han repeterade en roll.
Anders, borde de inte läggas in på sjukhus om det är så allvarligt?
De vill inte. De är rädda för sjukhus.
Han stängde väskan och kysste mig på kinden.
Sakna mig inte. Jag gör det så snabbt jag kan.
När Anders åkt blev min oro kvar. Jag försökte tänka när jag sist pratade med Marianne. Måste ha varit för en månad sedan, då hon ringde för att gratulera en vän.
Hon lät pigg, frågade om mitt jobb, berättade om trädgården, inga klagomål på hälsan. Tvärtom, hon talade om tomatskörden och vinterplaner.
Konstigt, mumlade jag vid fönstret.
Om hon nu verkligen mår så dåligt, varför har hon inte ringt? Förr hörde hon alltid av sig om hon var sjuk.
På måndag kom Anders hem ännu dystrare.
Hur är det med dem? frågade jag.
Pappa mår bättre, mamma är fortfarande svag.
Vad sa läkaren?
Vilken läkare? svarade han.
Du sa ju att ni ringt distriktssköterskan.
Just det. Hon sa att vi skulle hålla koll. Om det blir värre, ska de in på sjukhus.
Anders slängde av sig kläderna, satte sig vid datorn. Dialogen stannade.
När han var i duschen tog jag hans mobil. Jag har aldrig kollat hans telefon, men något fick mig att göra det.
Inga samtal till eller från hans föräldrar de senaste två veckorna. Inget kontakt alls med Marianne och Lennart.
Vad är detta? viskade jag. Om han bor där, varför ringer de inte ens?
När han varit borta tidigare har hans föräldrar alltid hört av sig till mig om jag behöver något. Den här gången: tystnad.
Fjärde resan blev återigen på fredag.
Igen Anders, är det din familj?
Ja, mamma har feber, verkar ha blivit förkyld.
Ska jag inte följa med nu, hjälpa till?
Varför ska du dra på dig extra problem? Du har nog med jobbet.
Men det är dina föräldrar. Det är mina nu också.
Ebba, nej! Det är så trångt där, du kommer bara att bli smittad.
Han vek undan blicken och packade snabbt, som om han hade bråttom till tåget.
Vilket pendeltåg tar du? frågade jag.
Ett vanligt i kväll, sju.
Ska jag följa dig till stationen?
Nej, jag klarar mig själv.
Anders kysste mig och gick iväg. Jag blev kvar i lägenheten, i en känsla av outsagda ord och underliga sammanträffanden.
Lördagsmorgonen tillbringade jag i grubblerier. Det kändes fel att misstänka honom utan bevis, men samtidigt hade så många konstiga saker hänt.
Är jag verkligen en misstänksam fru? skällde jag på mig själv. Kanske är det verkligen hans föräldrar som är sjuka, och jag oroar mig för ingenting…
Vid lunch fattade jag beslut. Om Lennart och Marianne är sjuka, borde de bli glada att jag bryr mig. Jag ska baka en kaka, köpa frukt, packa lite och hälsa på dem.
De får en överraskning, tänkte jag. Och Anders med.
Köket blev kaotiskt av bakande; mammas klassiska äppelpaj. Medan kakan gräddades köpte jag frukt och juice.
Klockan tre var allt klart. Pajen svalnade, påsen med apelsiner och bananer stod redo. Jag bytte till min finaste klänning, la på lite smink och åkte till stationen.
På tåget log jag för mig själv. Anders skulle bli förvånad jag knackar på, står där med frukten. Han blinkar, förvirrad, men sedan ler stort.
Ebba? Var kommer du ifrån?
Jag ville se hur ni mår, jag kom för att hälsa på.
Bilresan till föräldrarnas villa i Växjö tog strax över en timme. Marianne och Lennart bor i en liten villa med trädgård Anders har vuxit upp där.
Jag gick fram mot grinden och ringde på. Efter en minut öppnade Marianne.
Ebba? Vad gör du här?
Hon såg stark och frisk ut. Röd om kinderna, klara ögon. Mjukisbyxor och håret i en svans.
Hej Marianne, sa jag. Anders sa att ni är sjuka, jag ville besöka er.
Sjuka? skrattade hon. Vi är ju pigga som ungtjurar! Var har du fått det ifrån?
Jag rodnade, hjärtat bultade, och kassen kändes plötsligt tung.
Men Anders… Han har sagt att han tar hand om er för att ni mår dåligt.
Tar hand om? Nej, Ebba, vi har inte sett honom på över en vecka! Kanske mer!
Lennarts röst hördes inifrån huset:
Marianne, vem är det?
Ebba har kommit, ropade hon.
Lennart kom ut, stadig i kroppen, blått flanellskjorta, verkstadsmannen. Han såg glad ut.
Ebba, vilka vindar för hit? Du är ju inte här så ofta!
Anders, frågade jag. Var är han?
Ingen aning, sa Lennart. Han är väl på jobbet i Stockholm? Eller hemma hos dig?
Han sa att han skulle till er, ni var sjuka, behövde omsorg.
Marianne och Lennart utbytte blickar.
Ebba, vi är friska. Vi har inte sett Anders sedan… när var det, Marianne?
På midsommar, minns hon. Han kom på farsdag.
Just det. Inte ens ringt på länge, sa Lennart.
Allt inom mig rasade. Varje förklaring om att hjälpa föräldrar visade sig vara lögn.
Ebba, vad har hänt? Du ser blek ut, sa Marianne. Kom in och drick te!
Tack, men jag måste åka, mumlade jag.
Hur så? Du är ju nyss här! Pajen ser jag också! sa Marianne.
Ta gärna pajen. Jag måste hem.
Var är Anders?
Jag vet inte, erkände jag.
Marianne och Lennart följde mig till grinden, förvirrade. Jag gick till busshållplatsen, benen kändes som bly.
Tankarna snurrade: Var har Anders varit? Med vem? Varför denna historia om sjuka föräldrar hur länge?
Bussen tog mig till stationen på en halvtimme. Jag stirrade ut mot de grå oktoberlandskapen, försökte samla tankarna. Rastlösheten blandades med tomhet.
På tåget plockade jag fram mobilen, tänkte ringa honom. Men vad skulle jag säga? Var har du varit? Varför ljög du?
Bättre att vänta tills jag såg honom hemma att kunna möta hans blick.
Jag kom hem vid åtta. Lägenheten kändes tom, ödslig. Jag satte mig i soffan och väntade.
Anders kom, som vanligt, måndag morgon. Nycklarna rasslade, dörren öppnades. Han såg ut trött, ovårdad, med sin sportväska.
Hej, mumlade han.
Hur var helgen?
Tung. Föräldrarna är riktigt dåliga.
Vad exakt är fel?
Mamma hade feber, pappa tog blodtrycket hela natten, satt upp och oroade sig.
Han tittade inte upp. Lassade smutsig tvätt i korgen, tog fram mediciner.
Anders, sa jag lugnt. Titta på mig.
Han mötte min blick, oroligt.
Var har du varit hela helgen?
Hos mina föräldrar. Jag har ju sagt det.
De är friska. De har inte sett dig på över en vecka.
Han frös vid tvättkorgen.
Vad menar du?
Jag var där igår. Marianne skrattade när jag frågade om sjukdom.
Han bleknade.
Du besökte dem? Varför?
För att jag litade på dig. För att jag trodde du var där för att ta hand om dem.
Ebba, du förstår inte…
Vad är det jag inte förstår? Att du ljög i en månad? Att du använt dina föräldrar som alibi?
Det är inte lögn…
Vad är det då? Var har du varit, med vem?
Han vände sig mot fönstret.
Jag kan inte förklara nu.
Kan inte eller vill inte?
Ebba, snälla. Det är inte vad du tror.
Och vad tror jag? sa jag kallt.
Att jag har någon annan, säger han tyst.
Mina ögon stannar på honom. All ilska är borta, kvar finns bara tomhet och klarhet.
Så är det.
Ebba, det är inget allvarligt! Det bara blev så…
Gick det snett för en månad sen?
Nej, tidigare. Jag visste inte hur jag skulle berätta.
Därför ljög du om sjuka föräldrar?
Jag ville förstå mig själv. Vad jag behöver.
Och har du förstått?
Han tiger.
Har du förstått, frågade jag.
Nej, svarar Anders.
Jag har, sa jag. Jag vill inte leva med en man som ljuger, som gömmer sig bakom sina föräldrar för att träffa någon annan.
Det är ingen affär…
Kalla det vad du vill. Du har bedrägligt fört mig bakom ljuset.
Jag går till sovrummet, drar fram min lilla resväska.
Vad gör du?
Jag packar. Jag flyttar till min vän, tills vi har ordnat upp det.
Ordna upp vad?
Du med dina känslor. Jag med skilsmässans papper.
Ebba, ta det lugnt! Vi kan prata!
Vad ska vi tala om? Hur du lurade mig i veckor? Hur jag oroat mig för dina friska föräldrar?
Jag ville inte skada dig…
Det blev mycket värre.
Jag packar ner pass och telefon.
Om du har något att säga ring. Men jag tror inte du har något försvar för en månads lögn.
Och vårt hem? Vår familj?
Familj handlar om tillit, Anders. Hemmet delar vi via jurister.
Jag går mot dörren.
Snälla, vänta! Kan vi inte ge det en chans? Jag bryter med henne, vi börjar om…
Med vad? Med nya lögner om sjuka föräldrar?
Jag ska tala sanning, lovar jag.
Anders, du lovade att vara en ärlig make, minns du. Så gick det med löftena.
Jag lämnar lägenheten, låser dörren. I trappen är det lugnt, någon lyssnar på musik högst upp.
Ute regnar det smått. Precis som för en månad sen. Jag höjer krage på jackan, går mot tunnelbanan.
Telefonen vibrerar; hans namn lyser på displayen. Jag ignorerar samtalet och stoppar mobilen i väskan.
Mitt beslut är fattat. Jag kan inte leva med någon som gömmer sig bakom föräldrarna för att sveka mig. Tilliten är söndrad, familjen likaså.
Framför mig väntar advokatsamtal, uppdelning av hemmet, ett nytt liv men det blir i alla fall ärligt. Inga lögner om sjuka föräldrar, inga hemliga resor till någon annan.
Tunnelbanan tar mig bort från det som varit mot en okänd, men sann framtid.
Personlig lärdom: Jag har förstått att man måste lyssna till sin magkänsla, och att tillit är grunden till allt. Utan sanningen har ingen kärlek ett hem.
