Jag är 45 år, och min man glömde min födelsedag den 27:e februari. Samma morgon stack han iväg på fisketur med sina polare. Under tiden han var borta satte jag igång en “överraskning” som garanterat gör att han aldrig glömmer det här datumet igen.
Min käre man verkar med åren ha utvecklat en rätt märklig förmåga. Han glömmer aldrig när bilen ska in på service, han vet exakt när abborren nappar och han minns alltid när hans fiskegäng ska ses. Men våra familjehögtider, viktiga datum och födelsedagar de tycks bara suddas ut ur hans minne.
Tidigare har jag alltid försökt vägleda honom. Gett små hintar, lagt lappar på spegeln, ibland frågat rakt ut. Men min 45-årsdag ville jag fira på ett annat sätt. Inga ledtrådar. Inga upprepade önskningar. Tjugofem år som gifta borde ändå betyda något, tänkte jag naivt.
Fredagmorgonen var typisk. Per sprang runt i lägenheten, samlade ihop draglåda och ryggsäck.
Elin, har du sett min termos? Grabbarna väntar redan. Vi drar till Mälaren, nu nappar det som bäst. Jag kommer hem på söndag, knappt någon täckning där ute.
Han gav mig en snabb puss på kinden, utan att riktigt möta min blick.
Oroa dig inte. Köp hem nåt gott till dig själv.
Dörren slog igen. Jag gick fram till kalendern på väggen. Datumet var inringat med röd penna min egen födelsedag. Han hade inte bara missat den. Han hade valt just den dagen för herrarnas fiskeresa.
Först kändes det som ett knytnävsslag. Sedan blev det stilla och kallt inom mig. Då föddes idén jag skulle ge Per en lärdom han garanterat inte skulle glömma. Medan han trivdes med sina fiskespön förberedde jag “överraskningen”. Jobbet påbörjades direkt, och när han kom hem väntade en riktig chock.
Pers lilla hemlighet var ett sparkonto i ett kassaskåp. Pengarna var öronmärkta för en ny båtmotor han hade sparat länge och väl. Han brukade småskratta åt att han aldrig glömde koden till kassaskåpet. Det gjorde inte jag heller.
Det var drygt 300 000 kronor i honom svenska kronor. Jag öppnade kassaskåpet och bestämde mig snabbt.
Aldrig tidigare har jag unnat mig så mycket på en och samma helg. Jag beställde catering, bjöd in mina väninnor, pyntade hela lägenheten med tulpaner och snittblommor. Musik, skålande, skratt och gott bubbel tills sent på natten. Dagen efter tog vi middag på en restaurang vid vattnet, och avslutade helgen med ett långt besök på ett spa.
Till slut unnade jag mig en brosch jag länge önskat mig, men alltid lagt pengarna på gemensamma projekt istället. En riktig drömpresent.
Sent på söndagen klev Per in genom dörren, glad och nöjd, med en hink gäddor i handen.
Elin, kom och titta! Fått värsta nappet underbar helg!
Han stannade tvärt när han såg vardagsrummet. Tomma champagneflaskor på bordet, blomsterkorgar i hörnet, på soffan kassar från NK och andra dyra affärer.
Vad har hänt här? Har vi haft folk här?
Ja, det har vi, svarade jag lugnt. Jag har fyllt 45 år idag. Minns du det?
Han blev alldeles stel, drog ett djupt andetag.
Aj fan… Elin, jag glömde helt. Det har varit så mycket
Jag fattar, sa jag och avbröt honom. Så jag fixade hela festen själv. Och presenter också.
Hans sökande blick gick mot arbetsrummet. Kassaskåpsdörren stod lite på glänt. Han rusade dit och kom strax tillbaka, helt vit i ansiktet.
Pengarna? Sparpengarna är borta! Var är min buffert?
Den är här, sa jag och svepte med handen över rummet.
Du har gjort slut på alltihop? Det var ju min motor! Jag har sparat i två år
Och jag har tålt det här i 25 år, svarade jag lågt men bestämt. Du glömde min stora dag. Jag såg till att du kommer minnas den framöver.
Han satte sig på soffkanten, stirrade tyst på fiskehinken, sedan på det öppnade kassaskåpet och slutligen på mig. Det fanns liksom inget att bråka om pengarna var faktiskt våra gemensamma.
Han rensade fisken under total tystnad.
Sex månader har gått. Båtmotorn får han börja spara till på nytt. Men nu har han skapat kalendermeddelanden för varje viktig dag en månad, en vecka och en dag innan. Ibland är priset högt för lärdomarna. Men den här gången gick det verkligen in.
Jag har lärt mig att man måste våga ta plats även i det lilla, att inte alltid tona ned sina behov för någon annans skull. Kanske var det här mitt viktigaste firande någonsin.
