Mina föräldrar bodde ihop ungefär lika kort tid som en svensk sommar alltså inte länge alls. När jag var fyra år packade min pappa sin väska, vinkade farväl och försvann ut ur mitt liv. En olycka, sa de. Kvar lämnade han några suddiga barndomsfoton och ett rejält sparkonto i mitt namn, som växte sakta men säkert på banken, år efter år.
Efter ett par år gifte mamma om sig med en ny man och snart dök min lillebror Sebastian upp. På något vänster blev jag husets all-servicepersonal: diskare, städerska och barnvakt på en och samma gång.
Det var nästan humoristiskt sorgligt att se hur mamma behandlade min lillebror. Hon öste kärlek över honom som om han vore prinsen av Dalarna godnattsagor, kramar, fina leksaker och kläder hela paketet. Min bonuspappa, super-pappa till sin enda son, såg knappt att jag existerade.
Ingen brydde sig om mig, men det blev faktiskt värre ändå. Snart började högljudda gräl eka genom väggarna, bonuspappa började dricka kortsnaps till frukost, och det blev slagsmål om nästan allt. Det var jag som fick ta mest stryk, för att ingen verkade vilja erkänna att jag faktiskt fanns där. Efter några år skiljde de sig till allas lättnad.
Sen tog jag mitt pick och pack och flyttade till Göteborg för att plugga. Mamma och brorsan bodde kvar i lägenheten som egentligen var min, ärvd efter pappa. Hemma hälsade jag knappast någonsin på jag hade fullt upp med extrajobb och tentor.
När jag väl kom hem efter lång tid möttes jag inte av varken kanelbullar eller stjärnskott, utan av ett kollektiv nybakade vuxna som jag aldrig sett förut. Mamma hade tydligen intagit kökssoffan som säng och brorsans polare bodde utspridda i lägenheten. Jag tänkte att en liten konversation var på sin plats, men då blev det total julafton på galenskaperna. På morgonen väcktes jag av att brorsan, mamma och kompisgänget krävde att jag skulle ta ut pengarna från pappas arv underföstått: Sebastian hade gamblat bort en förmögenhet på nätpoker.
Känslan var densamma som när jag var liten man blir kommenderad och förväntas bara lyda.
Det roliga var att jag trots allt hade åkt hem för att berätta den glada nyheten att jag var gravid, och hoppades på lite svenskt familjemys. Istället blev det annat besked: Packa era grejer, nu är det ni som får bo hos mormor i Småland. Den här lägenheten är min, och det är färdigsimmat här!
Mamma och Sebastian fnissade som om det hela var ett urdåligt skämt, men det gjorde mig bara mer säker på att jag tagit rätt beslut. Jag ringde polisen, som hjälpte dem att packa ihop och köra ut dem. Sen bytte jag och min sambo låsen, och nu planerar vi att sälja lägenheten för att köpa ett nytt hem någon annanstans, kanske i Lund. Jag fixade också nya bankkonton, för mamma hade redan försökt smyga in sig på mitt sparkonto.
Jag är ganska säker på att pappa där uppe på molnen skulle ha varit rätt nöjd ändå. Han ville trots allt alltid att jag skulle få det bästa och nu får jag chansen till det.
