20251210
Kära dagbok,
Jag var sexton när min flickvän Ylva, som jag hade träffat i klassrummet på gymnasiet i Uppsala, blev gravid. Vi hade gått ihop i ett år och trodde vi byggde en framtid tillsammans. När vi fick reda på graviditeten kände vi båda en enorm rädsla och lade inte ut den för våra föräldrar. Men när mina föräldrar, Karin och Lars Andersson, till sist fick veta det, blev de rasande.
Vår familj hade alltid setts som föredömlig. Jag var den ende sonen och hade alltid klarat mig bra i skolan. Ylva var den enda dottern i sin familj och var också en duktig elev. Båda våra föräldrar hade höga förhoppningar om att vi skulle komma in på bra universitet, kanske i Lund eller Uppsala, och att vi skulle bygga karriärer som kunde försörja oss. Ett barn skulle ha ställt till det för deras planer.
Min mamma tvingade därför Ylva att genomgå en abort. Det var fortfarande lagligt i Sverige och vi fick vår operation på en mottagning i Norrtälje. Allt gick bra och vi återgick snart till ett så normalt liv som vi kunde föreställa oss. Vi fortsatte att gå i våra kurser, tog studenten, började på universitetet och ett år senare gifte vi oss i en liten kyrka i Väsby. Mina föräldrar protesterade inte.
Efter bröllopet blev Ylva gravid igen. Vi var glada över att äntligen få ett barn som skulle vara vårt eget. Men i sjätte månaden började hon blöda kraftigt. Barnet föddes mycket litet, bara ett och ett halvt kilo, och efter tre timmar gick han bort.
Läkarna lyckades inte stoppa blödningarna och var tvungna att ta bort hennes livmoder. Ylva fick veta att hon aldrig skulle kunna bli mamma igen. När hon låg på sjukhusbädden kom min mamma in och sa att hon ångrade allt hon hade gjort för flera år sedan, men hennes ord kunde inte lindra smärtan.
Det går inte att spola tillbaka tiden eller reparera de misstag som gjorts. Jag inser nu att vi båda bär på en djup förlust Ylva kan inte få fler barn och jag bär skulden för att jag inte kunde skydda henne. Jag vet inte om vårt äktenskap kan överleva utan den dröm vi en gång hade om en familj. Men jag har lärt mig att tystnad runt svåra frågor bara förvärrar smärtan. Att möta verkligheten, hur hård den än är, är det enda sättet att finna någon form av fred.
Erik Andersson
Lärdomen: I livet måste man vara ärlig mot sig själv och sina nära, för att ingen framtid kan byggas på hemligheter.
