Kära dagbok,
Jag är 16 år gammal när jag blir gravid med min pojkvän, Erik Andersson, som jag har älskat sedan vi började dejta i årskurs två på gymnasiet i Stockholm. Vi var båda rädda när vi fick veta om graviditeten och lyckades hålla det för våra föräldrar. När Karin, min mamma, och pappa till slut hörde det, blev de rasande.
I vår familj har man alltid talat om att vara föredömlig. Jag är den enda dottern i familjen och har alltid gjort bra ifrån mig i skolan. Erik och jag är båda underåriga, så beslutet om vad som skulle ske överlämnades till våra föräldrar.
Både jag och Erik fick bra betyg och våra föräldrar drömde om att vi skulle gå på ett prestigefyllt universitet, kanske i Uppsala eller Lund, och lyckas i våra framtida karriärer. Ett barn skulle ha kommit i vägen för den planen.
Min mamma tvingade mig därför att göra abort. Det var fortfarande lagligt, och allt gick som det skulle. Efteråt återgick Erik och jag till vårt vanliga liv, fortsatte gå i skolan, började på universitetet och ett år senare gifte vi oss. Mina föräldrar lade inte i vägen. Så blev vi, och snart var jag gravid igen. Alla var vi lyckliga.
Men så kom den sjätte månaden och jag började blöda kraftigt. Sonen föddes mycket liten, bara ett och ett halvt kilo, och gick bort tre timmar efter födseln. Läkarna kunde inte stoppa blödningarna och tvingades ta bort min livmoder. Jag kommer aldrig att kunna bli mamma igen. När min mamma besökte mig på sjukhuset bad hon mig om ursäkt för att hon två år tidigare tvingat mig att abortera, men det förändrar inte min smärta.
Det går inte att spola tillbaka tiden, och de misstag jag gjort kan inte rättas till. Nu är jag för alltid utan möjlighet att föda barn. Jag vet inte om Erik och jag kan hålla ihop vårt äktenskap och hitta lycka utan barn, för barn är ändå en så viktig del av ett normalt familjeliv.
Jag sitter här och biter i det sura äpplet, men hoppas ändå att framtiden kan ge någon form av tröst.
