Idag kan jag fortfarande känna hur kall jag blev när jag läste min sons meddelande. Ord som fick mitt blod att isas. Mitt liv i min lägenhet i Göteborg vändes upp och ner, och smärtan från hans ord ekar fortfarande i mitt hjärta.
För många år sedan flyttade min son Erik och hans fru Elin in hos mig direkt efter deras bröllop. Tillsammans firade vi deras barns födelser, genomled sjukdomar och första steg. Elin var föräldraledig med det första barnet, sedan det andra och det tredje. När hon inte kunde tog jag sjukledighet för att ta hand om barnbarnen. Hemmet blev en virvel av sysslor: matlagning, städning, barnskratt och tårar. Det fanns ingen tid att vila, men jag accepterade kaoset.
Jag längtade efter pensionen som en räddning. Märkte av dagarna i almanackan och drömde om lugn. Men friden varade bara ett halvår. Varje morgon körde jag Erik och Elin till jobbet, gjorde frukost åt barnbarnen, tog dem till dagis och skolan. Med den yngsta gick vi i parken, sedan hem för lunch, tvätt och städning. På kvällen körde jag dem till musikskolan.
Mina dagar var planerade till minuten. Men jag hittade tid för mina hobbys – läsning och broderi. Det var min räddning, min lilla oas i stormen. En dag kom ett meddelande från Erik. Jag stelnade och trodde inte mina ögon.
Först trodde jag det var ett grymt skämt. Senare erkände Erik att han skickat det till fel person. Men det var för sent – hans ord brände i mig: *”Mamma lever på min lön, och vi lägger pengar på hennes mediciner också.”* Jag sa att jag förlät honom, men att bo tillsammans gick inte längre.
Hur kunde han säga så? Jag la varenda krona av min pension på hushållet. De flesta mediciner fick jag på recept som pensionär. Men hans ord visade mig vad han egentlig kände. Jag höll tyst, startade ingen scen. Istället hyrde jag en liten lägenhet och flyttade, förklarade att det passade mig bättre att bo ensam.
Hyrån tog nästan hela min pension. Jag var nästan pank, men tänkte inte be Erik om hjälp. Innan pensionen köpte jag en laptop, trots Elins påstående att jag *”inte skulle klara det”*. Men jag klarade det. En väns dotter lärde mig använda den.
Jag började fotografera mina broderier och lägga upp dem på sociala medier. Bad gamla kollegor att tipsa om mig. Efter en vecka började små summor komma in. Inte mycket, men nog för att jag kände mig trygg – jag skulle inte behöva krypa till sonen.
En månad senare kom grannfrun och bad mig lära hennes barnbarn brodera och sy. Flickan blev min första elev. Sedan kom två till. Föräldrarna betalade gärna, och livet började ljusna.
Men såret i mitt hjärta läker inte. Jag har nästan ingen kontakt med Eriks familj längre. Vi ses bara på högtider…
