**Dagboksanteckning**
Mitt liv borde vara lyckligt. Min man, Ludvig, är allt jag någonsin drömt om – snäll, pålitlig och alltid redo att stödja mig. Vi väntar barn, ett mirakel eftersom vi båda är över fyrtio. Men en mörk moln hänger över vår glädje, och dess namn är min mors sjukdom.
I början av året fick hon en fruktansvärd diagnos – Alzheimers. Min mamma, Birgitta Andersson, uppfostrade mig ensam; min far lämnade oss redan innan jag föddes. Att lämna henne åt sitt öde kunde jag inte. Efter långa diskussioner med Ludvig bestämde vi oss för att flytta henne till vår lägenhet i Göteborg. Han stödde mig:
“Det finns plats, Saga. Hon är din mamma, och hon är gammal nu – vad kan hon göra oss?”
Vi inredde ett mysigt rum åt henne, tog henne regelbundet till läkaren och höll koll på medicinerna. Men min graviditet, som jag såg som en välsignelse, gjorde henne inte glad. Jag hoppades hon skulle bli överlycklig över att få ett barnbarn, men istället blev hennes beteende allt mer skrämmande.
Ibland stirrar hon på mig med tom blick och väser plötsligt:
“Vem är du? Försvinn ur mitt hus!”
När vi försöker lugna henne börjar hon skrika:
“Hör ni efter! Det är jag som bestämmer här, ni är ingenting!”
Hon flyttar på möbler, gömmer mina saker, och ibland knuffar hon ut mig som om jag vore en främling. Jag har stått ut, men när hon började kräva att jag skulle bära tunga kassar eller flytta bokhyllor, rann tålamodet ut. Jag försökte förklara att jag inte får lyfta tungt nu, men allt hon svarade var:
“Otacksamma slyna! Jag offrade allt för dig, och du kan inte ens hjälpa till!”
Jag upprepade att jag väntade barn, att jag måste ta det försiktigt, men hennes ögon förblev tomma. Hon minns inte. Hon förstår inte. Av denna hopplöshet gråter jag på nätterna, och varje snyftning känns som en smärta för mitt ofödda barn.
Ludvig är också på bristningsgränsen. Mamma blandar ihop honom med andra, kallar honom antingen Erik, Magnus eller egendomliga namn hon hittar på. Hon berättar om min barndom för honom som om han vore en främmande man, inte min make. Förra veckan erkände han genom sammanbitna tänder:
“Saga, jag håller på att bryta ihop. Snart orkar jag inte mer. Hon driver mig till vansinne, och jag är rädd att jag en dag inte kan hålla tillbaka och… gör något hemskt.”
Jag är också nära att falla samman. Men det som plågar mig mest är rädslan för vårt barn. Jag är i tjugoandra veckan och mardrömsscenarior snurrar i mitt huvud. Tänk om mamma tror att mitt barn är någon annans? Om hon vill bli av med det? Skickar det till ett barnhem, lämnar det på gatan eller… jag vågar inte ens tänka på vad mer hon kan komma på. Tankarna kväver mig, stjäl min sömn och förgifter den glädje jag borde känna.
Min väninna, efter att ha sett mina tårar, föreslog:
“Saga, sätt henne på ett äldreboende. Där får hon professionell hjälp, och ni kan alla andas ut.”
Jag ryckte till. Hur kan jag göra så mot min mamma? Hon gav mig allt, offrade allt för min skull. Att lämna henne nu vore förräderi, svart otacksamhet. Men innerst inne frågar jag mig: är det här den enda vägen? Skulle det vara bättre för alla – för mamma, för barnet, för vår familj som håller på att gå sönder?
Jag splittras mellan plikttrogenhet och skräck för framtiden. Vad ska jag göra? Lämna henne där hon kanske får bättre hjälp, eller fortsätta leva i detta helvete och riskera barnets hälsa och mitt förstånd? Jag vet inte. Och av denna ovisshet går mitt hjärta sönder.
**Lärdom:** Ibland finns det inga rätt svar, bara tuffa val. Även kärlek kan kräva avstånd när smärtan blir för stor.
