“Min mamma förtjänar att fira sin jubileum på landet, men dina fattiga föräldrar får väl hitta någon annanstans att vara under tiden!” sa mannen argt.
Landstället med sitt lutande tak och snidade fönsterkarmar stod mitt bland gamla äppelträd. Huset hade Olle ärvt efter sina föräldrar när farmor gick bort. Här hade han tillbringat sin barndom, och varje vrå bar minnen. Nu bodde Olle här med sin man Stefan i tre år.
En septemberkväll färgade himlen i scharlakan. På verandan ställde Olle fram koppar till aftonens fika. Genom den öppna dörren hördes föräldrarnas röster Pär berättade för sin fru Birgitta om hur han plockat de sista tomaterna i växthuset.
“Birgitta, vi borde gräva upp morötterna i morgon”, sa pappan och torkade händerna på en handduk. “Det börjar bli frost i natt.”
“Ja, Pär. Olle, kan du hjälpa oss i morgon?” vände sig mamman till sin son.
Olle nickade och hällde upp hett kaffe i kopparna. Föräldrarna hade kommit i början av sommaren och hjälpt till sedan dess. Pär lagade staketet och skötte trädgården, Birgitta kokade sylt av hallon och krusbär från trädgården. Huset fylldes av mysiga ljud fotsteg på trägolvet, doften av hembak, lugna samtal vid middagen.
Stefan kom in genom dörren och skakade regndroppar från jackan. Han jobbade som ingenjör i stan och pendlade varje dag.
“Pär, hur går det med lagningen på ladutaket?” frågade svärsonen och satte sig vid bordet.
“Ja, jag tror vi måste köpa nya brädor. De gamla är alldeles murkna”, svarade Olle pappa.
Stefan drack sitt kaffe under tystnad, nickade bara ibland till svärfaderns kommentarer. Olle märkte att mannen var disträ och grinig på sistone. När föräldrarna gick och la sig satt Stefan länge framför tv:n och zappade.
“Är något på tok?” frågade Olle en kväll när han satte sig bredvid mannen på soffan.
“Nej, inget särskilt”, muttrade Stefan utan att titta upp.
Olle pressade inte. Män kunde vara sura, särskilt på hösten. Kanske var han bara trött.
Men några dagar senare förändrades Stefans beteende. När Pär erbjöd sig att hjälpa till med garaget, avböjde Stefan tvärt på ett sätt han aldrig gjort förut. Vid middagen teg han, svarade kort. Birgitta undrade om svärsonen var sjuk, men Olle lugnade henne.
På lördagsmorgonen, när föräldrarna gått för att plocka svamp i skogen, kom Stefan fram till Olle i köket. Han stod och diskade efter frukosten.
“Olle, vi måste prata”, sa mannen och satte sig vid bordet.
Olle torkade händerna och vände sig om. Stefan såg allvarlig ut.
“Min mamma fyller sextio snart. Margareta vill fira här, i huset. Bjuda in släkt och vänner. Du vet hur hon älskar att underhålla.”
Olle nickade. Svärmodern levde verkligen för stora middagar. Varje högtid samlade hon en massa folk, lagade mat i flera dagar.
“Vad föreslår du?” frågade Olle.
Stefan tystnade en stund, såg sedan Olle rakt i ögonen.
“Dina föräldrar måste åka härifrån en tid. Minst en vecka. Mamma vill säkert ställa om möblerna, dekorera som hon vill. Gästerna kommer sova över. Det finns inte plats för alla.”
Olle stelnade till med handduken i handen. Mannens ord lät som en dom.
“Åka? Vart ska de ta vägen? Huset är mitt, mina föräldrar bor här lagligt.”
“Inte för alltid! Bara några dagar. De kan åka till din moster eller ett spa. De har väl alternativ?”
Olle hängde långsamt upp handduken. Tankarna virvlade, inget lade sig.
“Stefan, menar du allvar? Köra ut mina föräldrar för en fest? De hjälper oss, sköter allt. Utan dem skulle vi aldrig klara av det här stället.”
Mannen reste sig och kom närmare.
“Olle, förstå. Mamma har drömt om det här hela livet. Släkten kommer från hela landet. Vi kan inte göra henne besviken. Och dina föräldrar… de kan väl vila lite?”
“Mina föräldrar?” Olle röst blev hård. “Pär och Birgitta bor i det här huset, det är deras rätt. Ingen kör ut dem för en fest.”
Stefan rynkade pannan. Kinden ryckte ett säkert tecken på irritation.
“Du fattar inte. Mamma har redan bokat allt. Beställt bord, anlitat musiker. Vi kan inte avboka nu.”
“Då får hon fira hemma hos sig eller hyra ett ställe”, sa Olle och korsade armarna.
Stefans ansikte mörknade. Han knöt nävarna.
“Hör nu, Olle! Sluta vara envis! Mamma förtjänar att fira där hon vill. Dina föräldrar får hitta någon annanstans!”
Olle gapade. Såna ord hade han inte väntat sig.
“Va sa du?”
“Det jag tycker!” röt Stefan. “Margareta har jobbat hela livet, uppfostrat barn. Hon har rätt till en fin fest. Men dina föräldrar? De har inte åstadkommit något. Lever på sin pisslilla pension, bor hos sin son!”
Olle kinderna blossade. Det kändes som ett slag.
“Säg det en gång till!”
“Min mamma förtjänar att fira på landet, men dina fattiga föräldrar kan dra!” fräste Stefan.
Tystnaden i köket var tjock. Olle stod stilla, stirrade på mannen med vidöppna ögon. Händerna darrade, men röst var stadig:
“Mina föräldrar stannar. Det är deras hem. Om din mamma behöver en festplats får hon hitta en annan.”
Stefan slog näven i bordet. En kopp ramlade och gick sönder.
“Du fattar inte! Mamma har ordnat allt! Gäster, musik, mat! Vi kan inte ställa in för dina principer!”
“Mina principer?” Olle böjde sig ner och samlade skärvorna. “Det handlar om respekt. För de människor som gav mig liv och det här huset.”
“Och mig då? Min mamma?” Stefan gick av och an i köket. “Jag är din man! Min åsikt borde också betyda något!”
Olle rätade på sig med skärvorna i handflatan.
“Jag har alltid lyssnat på dig. Men köra ut mina föräldrar? Det är oförskämt.”
Stefan stannade, stirrade. Ansiktet förvreds av ilska.
“Vet du vad? Skit i det! Du får prata med mamma själv. Förklara varför hennes fest ställs in!” Han vände sig om och gick mot dörren. “Jag åker till henne. Där får jag iallafall respekt!”
Dörren smällde så fönsterrutorna skallrade. Bilen startade och dånade iväg på grusvägen. Olle stod ensam i kö
