Min mamma är nu 73 år gammal. Trots sin aktningsvärda ålder är hon ganska modern och mycket aktiv. I fyrtio år levde hon i ett lyckligt äktenskap tillsammans med vår pappa. Vi kunde inte önska oss en bättre grund än den familj vi haft tur att födas i.
Pappa och mamma älskade varandra djupt, så när mamma var 63 och pappa gick bort, höll hon nätt och jämnt ihop. Vi gjorde allt vi kunde för henne, och föreslog till och med att hon skulle flytta in hos någon av oss, men mamma vägrade gång på gång. Hon sade att hennes vänner bodde kvar i området och att hon ville bo kvar i den lyckliga lägenheten där hon haft sitt liv med pappa.
Åren gick, och sorgen blev mildare. När vi senare pratade om pappa kom tårarna inte längre till mammas ögon. Vi kunde sitta lugnt tillsammans runt bordet, minnas glädjefyllda och lyckliga stunder. Mamma verkade till och med lite yngre.
En dag kom jag och min bror, tillsammans med våra familjer, hem till mamma på besök. I dörren berättade hon, nästan lite nervöst, att hon hade en man hemma, en vän till henne, och att vi skulle bemöta honom respektfullt. Alla blev förstås förvånade. Tidigare hade mamma alltid sagt att hon aldrig skulle inleda relation med någon ny.
Hon hade sagt, varför skulle jag ta ansvar för någon man vid min ålder? Det är bättre att vara ensam. Hon behöver inte män alls. Och nu sitter en vän med vid middagsbordet. Vi förstod nog alla, som vuxna människor, vad vänskap ibland innebär. Det började lukta äventyr om det hela. Vi visste inte om vi borde ta upp det med mamma, men situationen kändes ändå märklig. Samtidigt är hon en vuxen kvinna med livserfarenhet; hon måste få bestämma själv om hon vill bygga en ny relation eller ej. Vi kommer alltid att stötta henne.
Vi satte oss till bords. Mannen hette Edvard. Han var omkring 60 år gammal, med tjockt mörkt hår, klädd i dyr kostym. Man kunde lätt tro att han var framgångsrik affärsman, men i själva verket var han bara en vanlig pensionär. Han pratade mycket, drog vitsar och berättade roliga historier och anekdoter. Men det som störde oss mest var att han undvek minsta fråga om sig själv. Så fort vi närmade oss ämnet, styrde han bort samtalet. För att vara ärlig blev vi inte alls förtjusta i honom. Han bad dessutom, redan första mötet, min bror om pengar. Då blev allt rätt uppenbart, i alla fall för oss men inte för mamma.
Med tårar i ögonen bad mamma min bror att låna honom pengar, vilket han också gjorde. Två dagar senare fick vi ett samtal. Det var Edvards dotter som ringde och berättade att hennes pappa var en bedragare. Han söker upp äldre ensamstående kvinnor, charmar dem och lever på deras bekostnad. Så fort pengarna tar slut sticker han vidare. På det här sättet hade han redan lurat minst tio kvinnor. Jag fick genast berätta för min bror, som gjorde ett försök att nå Edvard på telefon men den var avstängd. På adressen han hade sagt att han bodde fanns bara andra personer. Så blev min bror av med sina pengar, och mamma blev sitt hjärta krossat.
