Min mor är svårt sjuk, och jag känner inga som helst känslor inför det. Hon har förtjänat det.
I vårt trapphus bor en äldre kvinna som heter Birgitta. Hon har alltid varit en snäll granne för alla, redo att hjälpa till med både ord och gärning. När min mor blev sjuk kom Birgitta flera gånger för att ta hand om henne medan jag var på jobbet eller tog hand om barnen. Hon skötte om min mor, hjälpte till med hushållet, och tack vare hennes omtanke började mamma bli bättre.
Men efter en tid blev Birgitta själv allvarligt sjuk. Hennes tillstånd var mycket värre, och hon blev inlagd på sjukhus. Fram till denna stund hade jag alltid trott att Birgitta var ensam, att hon inte hade några barn eller släktingar. Men det visade sig att hon hade en stor familj: en son med en hög befattning på ett stort företag, en dotter som var en framgångsrik företagare, och flera barnbarn. De lever alla i välstånd, men under alla år vi varit grannar har jag aldrig sett någon av dem besöka Birgitta.
När Birgitta hamnade på sjukhus dök hennes dotter upp för att packa ihop några saker åt henne. Jag mötte henne i trapphuset och erbjöd hjälp, ville dela med mig av min erfarenhet av att sköta om en sjuk person. Men hennes svar chockade mig:
“Det här angår inte mig. Jag tog med det doktorn sa, inget mer behövs. Hon får vara tacksam att jag ens kom.”
Jag var förstummad av sådan kyla. Hur kan man behandla sin egen mor på det här sättet? Komma med några saker på en lista och sedan gå, utan en uns av medkänsla.
Varje dag efter jobbet besökte jag Birgitta på sjukhuset. Jag försökte stötta henne, berätta nyheter, och muntra upp henne. Sedan gick jag hem och kunde inte sluta tänka på hennes dotter, på hennes likgiltighet.
Min mor sa, när hon hörde om det:
“Du vet inte hur deras relationer var i familjen. Kanske var det inte utan anledning som barnen vände henne ryggen.”
“Men hon är ändå hennes mor, vad som än hänt.”
“Om alla tänkte som dig, skulle världen vara mycket bättre.”
Dessa ord fick mig att reflektera. Vi vet inte alltid hela sanningen om andra familjer, om vilka sorger och sår som döljs för omvärlden. Men ändå är det svårt för mig att förstå och acceptera en sådan kallhet mot den som gav en livet.
