Min mamma är 89 år gammal. För två år sedan flyttade hon hem till mig. Varje morgon hör jag hur hon stiger upp runt 7:30, sedan pratar hon lugnt med sin gamla katt och ger henne mat. Efteråt ordnar hon sin frukost och sätter sig med kaffekoppen på den soliga balkongen tills hon är riktigt vaken. Sedan tar hon fram moppen och går runt hela huset (cirka 240 kvadratmeter) — det är hennes dagliga träning. Om hon har lust lagar hon något gott, städar köket eller kör sitt vanliga gympapass. På eftermiddagen är det dags för hennes ”skönhetsritual” som alltid förändras: ibland börjar hon gå igenom sin enorma garderob — nästan som en exklusiv museisamling. Några plagg får jag, andra ger hon bort eller säljer — som en riktig affärskvinna. Jag brukar säga: — Mamma, om du hade investerat de pengarna, hade du levt i lyx nu! Hon skrattar: — Jag älskar mina kläder. Dessutom, en dag är allt ditt. Din syster har ju inget vidare sinne för stil. För att aktivera oss går vi fem gånger i veckan en trekilometerspromenad vid Årstaviken. En gång i månaden har hon ”tjejsmiddag” med sina väninnor. Hon läser mycket och rotar ofta bland mina böcker. Varje dag pratar hon i telefon med sin 91-åriga syster som bor i Göteborg och kommer och hälsar på två gånger om året. (Förresten, min moster jobbar fortfarande som revisor åt en privat kund.) Vid sidan om katten är hennes största glädje den surfplatta jag gav henne i julklapp. Hon läser allt om sina favoritförfattare och kompositörer, lyssnar på nyheter, ser balett, opera och mycket mer. Vid midnatt hör jag henne ibland säga: — Nu borde jag verkligen sova, men YouTube startade precis Pavarotti. Hon och hennes syster har verkligen vunnit högsta vinsten i det genetiska lotteriet. Men mamma klagar ändå: — Jag ser förskräcklig ut! — säger hon. Jag försöker få henne på bättre humör: — Mamma, i din ålder är de flesta redan på andra sidan.

Min mamma är 89 år gammal. För två år sedan flyttade hon in hos mig, och sedan dess har varje morgon varit som ett drömlikt skådespel. Jag hör henne tassa fram på trägolvet kring halv åtta, och snart viskar hon lågmält till sin gamla katt, en gråvit sak vid namn Smulan, som får sin frukost ur en skål med blåklintsmönster. Sedan kokar mamma en kopp bryggkaffe, ordnar några kex, och sätter sig på den soliga verandan insvept i sin favoritkofta. Där sitter hon länge, tills hon liksom sakta slår upp ögonen mot dagen.

När hon väl känner sig lite mer vaken tar hon fram den slitna moppen och går systematiskt genom hela huset nu ett gammalt sekelskiftesvilla på cirka 240 kvadratmeter hon säger alltid att detta är hennes dagliga gymnastik och skrattar med rosiga kinder. Om hon känner för det lagar hon något klassiskt, kanske raggmunk, städar köksbänken, eller gör några övningar med sina favoritband från Apoteket.

På eftermiddagen börjar hennes märkliga skönhetsritual, som aldrig är likadan. Ibland försvinner hon in bland sina kläder, in i garderoben som är så stor att den känns som ett sagomuseum. Hon plockar upp klänningar av lin och siden, vissa ger hon till mig, andra till någon väninna, och några säljer hon faktiskt på Tradera som om hon vore affärskvinna på Drottninggatan. Jag brukar säga lite skämtsamt:
Mamma, hade du placerat alla dessa kronor, skulle du bo i ett slott på Djurgården nu!
Hon ler stort och svarar:
Jag älskar mina kläder. Dessutom, allt det här blir ditt en dag. Din syster har ju verkligen ingen smak.

För att ge livet ännu mer färg går vi ofta ut kanske fem gånger i veckan och promenerar tre kilometer längs Mälarens glittrande strand. En gång i månaden bjuds det till “kväll för tjejerna” med hennes väninnor, där samtalen flyter som sirap. Hon läser mycken litteratur och djupdyker ofta i min bokhylla, där böckerna ligger och väntar som drömmar i hyllan. Varje dag talar hon i telefon med sin äldre syster, Märta, som är 91 och bor i Göteborg men kommer på besök två gånger om året, pigg som en lärka. (För övrigt jobbar Märta ännu som revisor för en privat klient.)

Smulan är förstås mamma största sällskap, men sedan jag gav henne en tablet till jul har även den blivit en slags magisk vän. Hon läser om favoriterna Lagerlöf, Bergman och Stenhammar ser dans och opera och trillar runt på nyhetssajter med samma nyfikenhet som ett barn. Ofta, när natten är tung och tyst, hör jag henne säga:
Nu borde jag verkligen sova, men Youtube slog själv på Jussi Björling.

Mamma och Märta har verkligen vunnit högsta vinsten i den genetiska lotterin, och ändå suckar mamma ibland:
Herregud, så hemskt jag ser ut!
Jag försöker alltid att peppa henne lite:
Mamma, vid din ålder är de flesta redan på andra sidan bron …