Min makes mosters faster ännu stängt dörren till sovrummet och tystnaden ligger tungt i lägenheten på Östermalm. Vinden leker över tegelhusens tak och kvällens ljus färgar rummen i en dämpad, gul ton. Jag kan höra Olle, vår yngste, rita i sitt rum medan Lukas lyssnar på musik bredvid. Elin, vår äldsta dotter, har just kommit hem från universitetet, hennes axlar är trötta under höstvindens blus.
Det är det där lilla arvet, den lilla ettan mitt i Stockholm, som gör att luften mellan mig och min man, Fredrik, vibrerar av nervös oro. Hans faster, Ingrid, gick bort i vintras och lämnade honom sitt hemett anspråkslöst men centralt boende. Vi har ett rymligt hem, tre sovrum och plats för alla, men framtiden knackar redan på dörren.
Vi grälar denna kväll, rösterna är viskande men laddade. Jag föreslår, nästan bönfallande, att Elin borde få fastrens lägenhet. Hon fyller tjugo till våren, och är en självständig ung kvinna snart redo att flytta. Fredrik stirrar ner i golvet och insisterar på rättvisa: “Det är ojust mot grabbarna. Vi borde sälja och dela pengarna lika, till dem alla när de fyller arton.”
Jag känner en isande klump i bröstet när jag hör det. Med dagens priser är det knappt att barnen skulle ha råd att köpa något överhuvudtaget för pengarna, ens om vi sålde till bästa pris och lät sparade kronor växa på räntekonton. En billig bil kanske, men ingen chans till egen trygghet, ingen plats att kalla sin egen i ett dyrt Stockholm.
Jag håller envist fast vid min idé, kanske är jag gammeldags: “Det är bättre att ge ett riktigt hem till ett barn än att sprida ut ingenting till alla. Vi hinner fundera på grabbarna när deras tid kommer.” Fredrik tror att det kommer att skapa splittring, att Elin och pojkarna aldrig skulle förlåta varandra. Jag ser tvärtom, jag tror att barnen är för små för att förstå nu och att vi, deras föräldrar, kan visa förnuft och rättvisa i framtiden.
Vi har inte delat våra tankar med Elin ännu. Det skulle vara grymt att berätta, när faster Ingrids lilla krypin ändå kräver en totalrenovering innan någon ens kan flytta in. Vi har inte råd just nu, ingen av oss.
Med blicken vänd mot fönstret där kvällssolen gömmer sig bakom NK:s torn, undrar jag om det är jag eller Fredrik som tänker klarast. Om jag borde fortsätta kämpa för Elin, eller om jag borde ge efter för Fredriks önskan om rättvisaeller om det finns en tredje väg vi ännu inte ser.
Kanske finns där ute någon som kan se lösningar vi själva är blinda för. Kanske är det just så som dramatiska livsvändningar kan växa fram i ett svenskt kök, när kvällsfikat doftar bulle och kaffe och framtiden är lika oklar som höstens disiga himmel.
