Min son har råkat ut för en flickvän som styr och ställer som hon vill. På sistone har hon dessutom lyckats få honom att vända sig mot mig. Hon påstår att jag inte bryr mig om deras lycka, att jag bara tänker på mig själv. Det eftersom jag vägrat byta lägenhet med dem tydligen är jag självisk enligt hennes logik.
Min man gick bort för ett par år sedan, och min son är mitt enda barn. Jag har uppfostrat honom med kärlek och omsorg, och gett honom en bra utbildning. Innan han gifte sig bodde han fortfarande hemma hos oss. Han började jobba redan under universitetstiden, och när han tog examen fick han direkt ett bra jobb.
Min son är min stolthet. Han är en fantastisk kille och har lyckats riktigt bra i sitt liv. Vi hade aldrig råd att köpa en lägenhet åt honom vi levde rätt sparsmakat. Vi köpte vårt eget hem först när vi fyllde fyrtio; innan dess hyrde vi och det fanns inte på kartan att vi skulle ha råd med en till lägenhet åt honom. Men själva fixade vi ju det; så kan han också göra.
När Martin berättade att han träffat en tjej blev jag väldigt glad. Jag gjorde allt för att ha en bra relation till min svärdotter: jag har aldrig sagt ett hårt ord till henne. För mig spelade det ingen roll vem min svärdotter var, det viktigaste var att min son var lycklig. Först tyckte jag mycket om Ebba så artig och anspråkslös. Men efter bröllopet dök plötsligt den verkliga Ebba upp.
Martin och Ebba åkte på smekmånad, och när de kom hem sade Ebba upp sig från jobbet. Hon påstod att chefen alltid klagade, och nu tänkte hon hitta ett bättre jobb. Det har hon tänkt i snart två år men jobbet har hon ännu inte hittat. Ebba sitter numera hemma och lever gott på min sons lön, och har inga som helst planer på att söka jobb.
Martin och Ebba bor i hennes lilla etta, långt ute i Stockholms förorter. Eftersom Ebba stannar hemma, har Martin inte råd att köpa en ny lägenhet Ebba bränner hela hans lön på skönhetsbehandlingar och kläder.
Hur kan man inte hitta ett jobb på två år? Jodå, hon berättar om intervjuer och jobbsökande men jag tror ärligt talat att hon gillar att vara hemmavarande och leva på min son.
En gång frågade jag om de har tänkt på barn. Vilka barn? Det funkar ju inte när vi bor så trångt! svarade Ebba. Vi skulle kunna spara till kontantinsatsen på en ny lägenhet, föreslog jag. Det finns inga pengar att spara, vi får knappt ihop det varje månad ändå, sa Ebba.
Jag höll tyst om att de kanske hade kunnat spara om båda jobbade. Och hade de verkligen försökt spara till ett boende, hade jag så klart ställt upp jag har faktiskt ett litet sparkapital. Men som det är nu vill jag inte ge dem någon hjälp. Jag vet att Ebba bränner rubbet på onödigt trams.
Nu har Ebba plötsligt börjat tala om barn igen, och klagar på att tiden går snart är det för sent! Och nu börjar Martin också hålla med.
Mamma, vet du, Ebba och jag undrar varför du inte bara kan byta lägenhet med oss. Vi behöver inte göra något juridiskt, du tar våran etta, vi tar din trea. Då slipper vi tänka på bostadslån och du får lagom med plats!
Det gjorde ont att höra min son säga så. Det där kan han omöjligen ha kommit på själv. Jag sa att jag jobbar fortfarande och dessutom vill gamla träd stå där de rotats.
Du har bara några få år kvar till pensionen. Vi lovar snart får du barnbarn! säger Ebba med ett leende.
Jag tackade nej till deras fantastiska erbjudande. Jag har ingen lust att lämna mitt hem.
Efter det har min son försökt ta upp saken flera gånger, och det har bara känts värre för varje gång. Min son har aldrig försökt hävda sig på någon annans bekostnad tills nu, när hans fru uppmuntrar honom.
Nu går vi hem, du ser ju att din mamma inte bryr sig om barnbarn! Hon skulle aldrig lyfta ett finger för oss! sa Ebba till Martin vid senaste besöket.
Efter det har Martin slutat att ringa och svarar inte längre på mina samtal. Jag begriper inte varför han beter sig så han är inte dum, men när Ebba är med tror jag han blir det.
