Grannen (51 år) bor ensam sedan tolv år. Igår frågade jag varför söker du inte efter en kvinna? Han förklarade sex anledningar. Jag förstod varför han har rätt.
Igår gick jag över till grannen Bengt för att låna en borrmaskin. Han öppnade dörren i mjuka byxor och t-shirt.
Kom in, jag har precis ätit middag.
Jag gick in. Lägenheten doftade nystädat, och i köket spreds en svag doft av stekt kyckling. På bordet stod hans laptop, och bredvid ett glas rött vin.
Bengt är femtioett år. Skild sedan tolv år. Han bor ensam. Jobbar som ingenjör och tjänar runt 45 000 kronor i månaden.
Jag har känt honom i fem år, sedan jag flyttade in i huset. Inte en enda gång har jag sett honom tillsammans med någon kvinna. Inte ens som gäst.
Han gav mig borrmaskinen och hällde upp en whisky:
Sätt dig en stund, när du ändå är här. Det var länge sen sist.
Vi satte oss i köket. Drack tillsammans.
Jag frågade:
Bengt, hur kommer det sig att du bor ensam? Söker du inte efter någon?
Han log snett:
Inte aktivt. Vet du, Nils, jag har bott ensam i tolv år nu. Och kommit fram till att jag trivs bäst så.
Varför då?
Han fyllde på glasen och lutade sig tillbaka.
Ska jag berätta? Sex konkreta skäl. Sådant jag har fått lära mig den hårda vägen.
Första anledningen ekonomiska risker vid skilsmässa
Bengt inledde:
Jag skiljde mig för tolv år sedan. Var gift med Agnes i arton år. Vi har en dotter, nu tjugoåtta, som bor på eget håll.
Han tog en klunk:
Vi skilde oss på grund av hennes otrohet. Hennes kollega. Jag ansökte om skilsmässa.
Och sen?
Vi tvingades sälja vårt radhus och dela på pengarna. Jag betalade det mesta på huslånet, ändå: vi sålde, delade, och jag köpte mig den här ettan.
Han mötte min blick:
Nils, jag förlorade halva mitt hem för hennes svek. Så är det enligt svensk lag, och det kan kännas orättvist. Jag slet, betalade räntor men ändå fick hon hälften.
Men så fungerar det ju
Precis. Så varför ska jag riskera allt igen? Säg att jag träffar en kvinna, vi flyttar ihop, köper bil, kanske annat. Efter några år tar det slut varför skulle jag vilja betala det priset igen?
Jag blev tyst. Han fortsatte.
Andra anledningen kvinnor stöttar inte mäns drömmar
Vet du, Nils, jag har en dröm. Köpa en gammal motorcykel, laga upp den och köra på helgerna.
Låter härligt.
Ja. Jag har sparat ihop i över ett år nu. Om ett halvår har jag råd med en Husqvarna från 70-talet. Då ska jag skruva själv efter jobbet.
Han tog vatten till whiskyn:
När jag var gift hade jag också drömmar. Ville lära mig spela gitarr. Köpte en, började på kurs. Agnes sa: “Varför lägga pengar på det? Du är ju över fyrtio.” Så jag slutade. Ville paddla i Dalsland. Hon: “Så barnsligt. Vi har ju lån, och du vill leka med kanoter.” Det blev inget.
Han sneglade ut genom fönstret.
Kvinnor tycker ofta mäns intressen är trams. Nu styr jag över mitt liv. Ingen kan säga att jag är dum om jag köper en motorcykel.
Tredje skälet höga krav hos kvinnor
Bengt fortsatte:
För tre år sedan testade jag dejtingsajter. Fyllde i sanningsenligt: ålder, jobb, lön, intressen.
Och hur gick det?
Skrev lite med några. En Anna, fyrtiosex, receptionist, lön på 23 000. Hon skrev: “Du verkar trevlig, men jag söker någon som tjänar minst 70 000 i månaden.”
Han skrattade:
Jag frågade tillbaka: “Vad tjänar du själv då?” Hon tog illa upp och blockade mig.
Skojar du?
Inte alls. Nils, många svenska kvinnor tror de är prinsessor. De lever i hyresrätter, tjänar som folk gör mest, men kräver män med hög lön, bil, ägt boende. Själva tycker de att deras “feminina energi” räcker.
Han drack ur det sista av whiskyn:
Jag har bil, eget boende och rätt bra lön. Men för många är jag en förlorare för att jag inte är ekonomisk elit. Varför umgås med någon som inte värderar mig?
Fjärde skälet jag klarar hushållet själv
Jag frågade:
Saknar du aldrig hemmamys och någon som lagar mat?
Bengt skrattade:
Nils, se dig omkring. Rent? Ja. Jag städar själv en gång i veckan. Lagar jag mat? Ja, kyckling med grönsaker idag tar en halvtimme. Tvätten sköter sig själv i maskinen. Vad mer behövs?
Han reste sig och visade köket:
Jag behöver ingen kvinna för att hushålla. Många kvinnor idag kan knappt laga mat. Hälften beställer mat eller köper färdigrätter.
Det finns väl bra hemmakvinnor också
Det finns, men de är få. Och ofta förväntar de sig att bli försörjda fullt ut. Jag lagar hellre själv mina egna middagar.
Femte skälet rädsla för manipulation och lögner
Bengt hällde upp mer whisky till oss båda.
Efter skilsmässan träffade jag två kvinnor på ganska kort tid. Båda ljög.
Hur då?
Första sa att hon var skild. Vi sågs en månad tills jag fick veta att hon fortfarande var gift men sökte en extra inkomst.
Han tog en klunk:
Andra sa att hon inte hade barn. Vi sågs i två månader, sen visade det sig att hon hade två. Hon sa inget för att hon trodde jag skulle dra mig ur om jag visste sanningen.
Tråkigt
Precis. Jag tröttnade på att bli vilseledd. Kvinnor tycker ibland det är okej att förtiga sanningen för att inte “skrämma bort någon”. Men då kan man ju inte heller lita på någon.
Sjätte skälet straffas för egen initiativkraft
Bengt lutade sig bak i stolen:
Sista gången jag försökte kontakta någon var för ungefär ett år sedan. I bokhandeln. En kvinna i 45-årsåldern stod bland klassikerna. Trevlig.
Och?
Jag hälsade och sa: “Hej, jag ser att du gillar klassiker. Vill du ha tips?” Hon gav mig en blick som om jag vore galen. “Jag klarar mig själv”, sa hon torrt och gick iväg.
Han log skevt:
Nils, manlig initiativförmåga idag uppfattas oftast som besvärande. Hälsar du är du obehaglig. Skriver du på nätet du är stalker. Föreslår du fika någon sorts bidragsletare.
Men alla är väl inte så?
Nej, men de flesta. Jag orkar inte få kalla handen om och om igen. Vill någon träffa mig, får hon visa det själv. Jag tänker inte jaga längre.
Varför jag funderade och vad jag insåg
Bengt drack ur glaset. Såg mig i ögonen:
Jag säger inte att alla kvinnor är likadana. Det finns fina kvinnor. Men att hitta dem är som att hitta en nål i en höstack. Priset för att ha fel är högt: pengar, psykisk stress, förlorad tid.
Han reste sig:
Jag är 51 år. Bra jobb. Egen lägenhet. Bil. Fritidsintressen. Vänner. Jag är nöjd såhär. Varför riskera det för ett förhållande som kanske ändå bara slutar i ännu en separation och förlust?
Jag gick hem. Lade mig i sängen och tänkte på hans ord.
Jag är fyrtionio år. Gift sedan tjugotre år. För oss fungerar det rätt bra. Men om jag hade varit ensam Hade jag följt hans väg?
Troligen.
Är Bengt feg som bor ensam i tolv år och inte vill träffa någon för rädsla att förlora, eller är han bara rationell?
Är det verkligen så att skilsmässor alltid drabbar män värst, eller är det en myt?
Är det rimligt att tacka nej till relationer efter 50 för att “priset för felsteg är för högt” eller är det bara rädsla och själviskhet?
Stöder kvinnor verkligen inte mäns drömmar, eller väljer vi ibland bara fel personer?
Jag tror Bengts erfarenheter visar att vi alla måste våga ta ansvar för vår egen lycka oavsett om vi lever ensamma eller tillsammans med någon. Det viktigaste är att leva ett liv där man känner sig fri och sann mot sig själv.
