Min fru låg och sov bredvid mig i vår lilla lägenhet på Södermalm när ett pling från Facebook plötsligt bröt tystnaden. En kvinna hade skickat en vänförfrågan, så jag klickade på Lägg till.
Jag accepterade och skickade ett kort meddelande: Känner vi varandra?
Hon svarade snabbt: Jag hörde att du är gift, men jag kan ändå inte släppa dig.
Det visade sig vara min gamla skolkompis, Klara, som på bilden såg ut som en drömbild från en sommarsemester på Gotland. Jag stängde chatten, kastade en snabb blick på min fru, Elin, som sov lugnt efter en lång dag på kontoret med slantarna i kassan på ICA.
När jag såg henne tänkte jag på hur trygg hon måste känna sig i vårt nya hem, långt ifrån hennes föräldrar i Värmland där hon tidigare levde under samma tak som mamma, pappa, syster och bror mamma som alltid hade en macka i famnen när hon behövde gråta, bröder som fick henne att skratta med sina dåliga skämt, och pappa som kom med en påse lösgodis varje helg. Trots den omsorgsfulla bakgrunden litade hon fullt ut på mig.
Allt detta rusade genom huvudet, så jag tog upp mobilen, tryckte på BLOCKERA och slängde iväg den som om den vore en gammal flaska på ett kalas.
Jag vände mig om, lade mig ner bredvid Elin och somnade med hennes ben som en mjuk kudde. Jag är en man, ingen barnslig tonåring, och jag har svurit trohet jag kommer kämpa som en svensk vintertålmodig renatt att hålla mig trogen och inte låta familjen gå i kras.
