Kära dagbok,
Min fru, Annika, låg lugnt bredvid mig i sängen och sov djupt efter en lång dag på kontoret i Stockholm. Plötsligt pingade telefonen en notis från Facebook där en okänd kvinna bad mig om att bli vän. Jag tryckte på Lägg till.
När jag accepterade vänförfrågan skickade jag ett meddelande: Känner vi varandra? Svaret kom snabbt: Jag hörde att du har gift dig, men jag saknar dig fortfarande. Det var en gammal bekant från gymnasiet, hennes profilbild visade en vacker kvinna med ett leende som påminde om sommaren i Skåne.
Jag stängde chatten och vände blicken mot Annika. Hon sov stilla, hennes ansikte mjukt i det svaga ljuset från nattlampan. Jag kände hur trygg hon verkade vara i vårt nya hem, långt bort från den lilla lägenheten där hon växte upp med föräldrarna i Göteborg. Där, i hennes barndom, fanns alltid en mamma att luta sig mot när sorgen kom, en syster eller bror som spred skratt med sina skämt, och en far som kom hem med hennes favoritkanelbullar. Trots allt detta hade hon valt att bygga sitt liv med mig, och det fyllde mig med en djup tacksamhet.
Tankarna virvlade hur mycket av hennes tidigare trygghet hon hade tagit med sig in i vår gemensamma lägenhet, hur mycket jag vill skydda den frid hon nu har. Jag tryckte på Blockera i telefonen, som om det kunde skydda vårt förhållande ännu mer.
Sedan lade jag min huvud mot Annikas axel och somnade bredvid henne. Jag är en man, inte ett barn som leker med känslor. Jag har lovat henne trohet, och så ska det bli. Jag ska fortsätta kämpa för att vara den man som håller ihop familjen, inte den som låter någon annan rubba vår lycka.
Erik.
