Jag och min före detta fru trivdes egentligen bara i början av vår relation. Under den där första tiden med chokladaskar och buketter med tulpaner trodde vi att vi var vansinnigt kära, men när vi fick veta att vi väntade barn och våra föräldrar mer eller mindre tvingade oss att gifta oss, då började det gå utför. Inte så illa att vi direkt ansökte om skilsmässa efter bara ett år och efter att vi fått vår son, men tillräckligt för att vi skulle bråka flera gånger i veckan om ingenting alls.
Som tur var jobbade jag mycket, medan min fru var hemma med barnet, så vi fick lite andrum från varandra. Så länge vi inte korsade varandras vägar alltför ofta och jag kunde skämma bort vårt barn på min fritid, fungerade det någorlunda. Det är nog också därför vi bestämde oss för att skaffa ett till barn när vår son fyllde fyra.
Att få vårt andra barn gjorde faktiskt att vi kom närmare varandra igen. Vi började tro att det ändå var ganska bra i vår lilla familj. Vi blev upptagna med att oroa oss över barnomsorg och hushållsbestyr och tänkte att det skulle lösa sig.
Efter vårt andra barn följde ett tredje. Jag tog på mig ännu mer jobb och min fru gick med på det utan protest. Vi var inte vana att spara pengar, och för att vara säker på att barnen aldrig skulle känna sig utanför eller sakna något så jobbade jag nästan hela tiden. Jag försökte även göra min fru glad, men tydligen räckte det inte för när den äldsta var elva och den minsta fyra, kom hon plötsligt med papperen för skilsmässa och berättade att hon hade träffat en annan man.
Det kom faktiskt inte som någon chock för mig. Jag var inte förvånad över att hon hittat någon annan. Mellan lämningar och hämtningar på förskola och skola hade hon säkert tid att träffa någon. Jag var den som jämt var på jobbet och bara tänkte på hur jag skulle försörja familjen. Det som däremot förvånade mig var hur gärna hon ville lämna över barnen på mig.
Hon var ju alltid mamman, den som hade huvudansvar för barnen, men nu blev hon plötsligt trött och började ställa krav och hota. Hon sa rent ut att om hon skulle “dras med barnen i sitt nya äktenskap”, skulle hon hellre lämna dem till fosterfamilj eller något sådant. Hon och hennes nya partner ville ha barn tillsammans, men de ville inte ha “mina”.
Nu i efterhand förstår jag att livet alltid kan ta oväntade vändningar, och att det är lätt att tro att man gör rätt när man försöker stå ut för barnens skull. Men när allt kommer omkring är det viktigast att vara ärlig mot sig själv och sina barn och att våga ta ansvar även när det känns övermäktigt. Och kanske, mitt i all vardagsstress, inte glömma att också ta hand om sitt eget hjärta och lyssna på vad det säger.
