Du, jag måste bara berätta vad som hänt migdet känns så konstigt att säga det högt ibland, men det är väl dags. Du vet ju att jag och Elin varit gifta i fem år, va? Men nu har hon lämnat mig, för en annan man. Ett tag försökte jag faktiskt måla upp mig själv som ett offer. Kände mig så jäkla sviken. Men ärligt, så här i efterhand, inser jag att jag inte heller var någon särskilt bra makevi hade ju inga barn heller. Gifta blev vi ganska snabbt, efter typ två år tillsammans bara. Allt var så härligt i börjanvi hade planer, gick ut, lovade varandra att göra allt möjligt ihop.
Men du vet hur det är, vardagen rullar in och jag tror inte ens jag fattade hur mycket det påverkade oss. Jag gick runt och tänkte att en bra man, det är ju bara att jobba och komma hem med lönen. Gick upp tidigt, alltid på språng, kom tillbaka dödstrött och grinig. Alltför många gånger landade jag bara på soffan med mobilen eller fastklistrad framför tvn, istället för att faktiskt prata med Elin.
Om hon ville att vi skulle hitta på något, drog jag till med en annan gång, jag är så trött eller det kostar ju ändå en del, Elin. Och du vet, tillslut blev det ingen närhet, inga fina ord, ingenting. Jag började typ se henne som en möbel, en del av bakgrunden.
Hon sa till mig ibland, typ: Jag känner mig mer som en inneboende än som din fru. Och jag gick direkt i försvar; Men det är väl såhär alla par har det efter ett tagdu vet, såna där typiskt usla ursäkter. Vi hade våra bråk, rejäla sådana. Dörrar som slogs igen. Dagar utan att prata. Jag valde alltid tystnaden, istället för att faktiskt försöka lösa saker. Hon grät. Jag stängde mig ännu mer.
Så blir det så att hon skaffar nytt jobb. Börjar piffa till sig mer, sminkar sig, klär sig snyggare. Istället för att bli glad för hennes skull, blev jag bara svartsjuk och avståndstagande. Hon kom hem senare på kvällarna, log när hon kollade mobilen. Till slut frågade jag bara rakt ut: Har du börjat gilla någon annan? Hon svarade: Jag gillar att känna mig levande igen. Hennes ord har liksom etsat sig fast i hjärnan på mig.
Vi försökte rädda det ett tag, gjorde några trevande middagar ute, lovade förändringar. Men jag… jag förändrades ju aldrig egentligen. Var fortfarande frånvarande, kall, gick runt och trodde att hon alltid skulle vara kvar. Tills en dag när hon sa: Jag orkar inte mer. Bad om lite tid för sig själv. Jag sa okej, men innerst inne kände jag redan då att jag håller på att mista henne.
Sen skriver en bekant till mig, säger att han sett henne på ett café med en annan snubbe. Jag ringer inte direkt utan går dit. Ser henne där, hon skrattar med honom, rör vid hans hand. Jag står ute och tittar på dem, som en idiot genom rutan. När hon kom ut konfronterade jag henne, och hon svarade bara: Ja, jag träffar någon annan nu.
Den kvällen… Alltså det var typ det jobbigaste samtalet jag någonsin haft. Jag grät, klagade, sa att hon krossar mig. Då säger hon, och det gjorde ondare än själva otroheten: Jag gick för månader sedan, men du märkte inget. Hon berättade att hon var less på att vänta på en förändring, att hon känt sig ensam i relationen.
En vecka senare packade hon sina grejer och stack. Satt bara där och tittade på henne, aningens lamslagen, utan att orka säga nåt vettigt. Frågade om det fanns något jag kunde göra. Hon vände sig bara om och sa: Det är för sent nu. Och smällde igen dörren. Det var i det ögonblicket jag förstod att det inte bara var en annan snubbejag hade förlorat henne på grund av mina egna misstag.
De månaderna efter var hemska. Skuld, ilska, svartsjuka, skam. Mådde skit när jag såg foton på dem ihop i Uppsala eller på något fik här i Stockholm. Men ju mer jag tänkte, desto tydligare blev mina egna tillkortakommanden: min stolthet, min kyla, hur jag tog henne för given. Så, nu försöker jag vara ärlig mot mig själv. Jag kan varken förlåta otroheten eller mig själv helt, men jag ljuger inte längre och skyller på andra.
Nu bor jag själv. Har börjat lära mig laga mat, städa, och framför allt, prata om känslorna lite mer öppet. Går faktiskt och snackar med en terapeut. Vill inte bli den där snubben igen, du vet, som tror att kärlek bara handlar om att betala räkningarna och aldrig riktigt finnas där.
