Min Första Fru… Det hände för två år sedan. Min utlandstjänstgöring närmade sig sitt slut och jag skulle resa hem till lilla Alingsås. Med biljetten i fickan hade jag tre timmar att fördriva och bestämde mig för att promenera runt i staden. Då kom en kvinna fram till mig på gatan—och jag kände genast igen henne. Det var min första fru, Lena, som jag skildes från för tolv år sedan. Hon hade inte förändrats, förutom att hon såg blekare ut. Mötet verkade vara lika omvälvande för henne som för mig. Min kärlek till henne hade varit stark och smärtsam, det var det som ledde till skilsmässan. Jag var svartsjuk på vem som helst som kom nära henne, till och med hennes egen mor. Om hon var det minsta sen hem, började hjärtat banka och jag trodde att jag höll på att dö. Till slut orkade Lena inte med mina ständiga frågor om var, med vem, och varför. En dag kom jag hem från jobbet med en liten hundvalp innanför jackan, hoppades överraska henne med en rolig present, men hittade bara en lapp på köksbordet. På lappen skrev hon att hon lämnade mig, även om hon älskade mig, då mina misstankar hade tagit musten ur henne. Hon bad om förlåtelse och vädjade att jag inte skulle leta efter henne… Och så, efter tolv år, möttes vi av en slump igen i staden där jag befann mig för jobbets skull. Vi pratade länge, tills jag kom på att jag riskerade att missa min buss hem. Till slut sa jag: – Förlåt, men jag måste gå, jag är redan sen till min buss. Då sa Lena: – Kalle, kan du göra mig en tjänst? Jag vet att du har bråttom, men för allt det fina vi haft, snälla säg inte nej. Följ med till en myndighet, det betyder mycket för mig och jag vågar inte gå in ensam. Självklart gick jag med på det men sa: “Men vi måste skynda oss!” Vi klev in i en stor, lite sliten byggnad och irrade runt från korridor till korridor, upp och ned för trappor. Det kändes som max en kvart gick. Vi passerade människor i alla åldrar: barn, vuxna, riktigt gamla. Jag hann inte reflektera över vad barn ens kunde göra i ett kommunhus. Allt jag tänkte på var Lena. Plötsligt gick hon in genom en dörr och stängde den efter sig. Precis innan tog hon farväl med blicken och sa: – Det är märkligt, jag har aldrig kunnat vara varken med dig eller utan dig. Jag stod utanför och väntade på att hon skulle komma ut. Ville fråga vad hon menade med sina sista ord. Men hon kom aldrig. Då vaknade jag till. Jag insåg att jag ju måste till bussen! Jag såg mig omkring och blev förskräckt. Byggnaden jag stod i var ett övergivet vrak. Fönsterna var hål i väggen och inga riktiga trappor, bara plankor att ta sig ner på. Jag missade bussen med över en timme och köpte ny biljett till nästa avgång. Sen fick jag veta att bussen jag skulle åkt med hade kört i älven. Ingen överlevde. Två veckor senare stod jag vid dörren hos min gamla svärmor, som jag sökt upp via folkbokföringen. Britta, min före detta svärmor, berättade att Lena dött elva år tidigare, bara året efter vår skilsmässa. Jag trodde först inte på henne, tänkte att hon ville skydda Lena från min svartsjuka. Men när jag bad få se Lenas grav gick min svärmor med på det. Och några timmar senare stod jag framför gravstenen—med en leende kvinna på bilden, hon jag älskat hela livet, som på ett oförklarligt sätt räddade mitt…

Min före detta fru

Detta märkliga drömspel utspelade sig för två år sedan. Min tjänsteresa i Göteborg närmade sig sitt slut, och snart skulle jag återvända hem till lilla Värnamo. Med en biljett i fickan och tre timmar till godo gled jag drömlikt genom stadens gator i den svala juniskymningen. Då närmade sig en kvinna och i ett ögonblick kände jag igen henne utan att minnas hur: min första hustru, från vilken jag skildes för tolv långa år sedan. Märta hon hade knappt förändrats. Möjligen var hennes hy så ljus att den liknade de första snöflingorna en oktobermorgon. Vårt möte skakade oss båda, även om jag aldrig visste varför.

Jag hade älskat henne djupt, plågsamt; kanske därför sprack vårt äktenskap. Min svartsjuka hade blivit som en envis skugga, till och med mot hennes mor. Om Märta dröjde kvar på Konsum eller kom hem senare än väntat, slog mitt hjärta våldsamt och jag kände hur jag försvann bort, nästan dog.

Till slut orkade hon inte mer. En kväll kom jag hem med en liten taxvalp under jackan, för att ställa världen till rätta och ge Märta något att skratta åt. Men köket var ödsligt och på bordet låg bara en noggrant vikt lapp.
På den sade hon att hon lämnar mig, fast hon älskar mig att min misstro blekt bort lycka och vardag. Hon bad om förlåtelse och bönföll: Sök mig aldrig igen

Tolv år senare, i en främmande stad där jag mest arbetade, fladdrade hon plötsligt genom mitt liv igen som en stilla norrsken. Vi samtalade länge, med orden flytandes mellan oss som kaffe på Slottskällarens fat. Till slut insåg jag förskräckt att jag riskerade att missa bussen till Småland. Jag samlade mod och sa:

Märta, förlåt, men jag måste gå nu. Min buss går snart.

Då lade hon sin hand på min arm och sade:
Erik, gör mig en sista tjänst. Jag vet att du har bråttom, men för allt gott vi en gång delade, så följ med mig en liten bit. Vi ska till en byrå det är viktigt, men jag kan inte gå dit ensam.

Så vi gick in i ett av de stora gamla sekelskifteshusen. Drömmen vecklade ut sig och vi irrade kors och tvärs genom korridorer av ek, marmortrappor som ringlade uppåt och nedåt. Tiden förlorade all betydelse; jag tror att vi stannade där i en kvart, men varje steg var suddigt. Runtomkring oss passerade människor från hela livet barn i galon, uråldriga damer med stickade sjalar, ungdomar med hål i jeansen. Ingen frågade varför.

Plötsligt slank Märta in i ett rum och stängde dörren med ett sista, gåtfullt leende.
Det är märkligt, sa hon, att jag inte kunde vara varken med dig eller utan dig.

Jag blev stående, väntade förgäves, ville fråga. Men hon kom aldrig ut igen. Då var det som om jag vaknade i drömmen. Stressen strömmade tillbaka min buss skulle gå, jag stod kvar och tiden hade runnit bort. Jag såg mig omkring: huset var inte längre praktfullt, utan övergivet och urblåst. Där fönster suttit gapade svarta hål. Trapporna var borta, och plankor låg utslängda kors och tvärs. Stapplande tog jag mig ned. Jag var försenad, missade bussen fick köpa en ny biljett för 450 kronor.

Vid biljettluckan viskade någon att bussen jag missade kört av vägen och störtat ned i Göta älv. Ingen överlevde.

Två veckor senare stod jag, halvt förvirrad ännu, vid dörren till Märtas mamma, Gunnel, som jag fått tag på genom folkbokföringen. Hon öppnade och mötte min fråga med milt sorgsna blå ögon: Märta hade dött elva år tidigare, bara ett år efter vår skilsmässa. Jag trodde henne inte; övertygad om att det var rädsla för min forna avundsjuka som fick henne att ljuga. När jag bad henne visa graven, sade hon bara:
Låt oss gå.

Vi gick ut till kyrkogården och efter en stund stod jag framför stenen, där Märtas ansikte den Märta jag alltid älskat log mot mig i granitens grå omfamning. På ett absurdt vis hade hon räddat mitt liv ur en dröm, som om gränsen mellan verklighet och evighet aldrig varit skarpare, eller svagare, än just den natten.