Min före detta svärmor följer efter vår familj.
Min före detta svärmor är 52 år gammal och heter Birgitta. Hon är mamma till min avlidna fru, Elin. Jag gifte mig när jag var 23. Elin blev gravid strax innan vi gifte oss och tillsammans fick vi en dotter Linnéa.
Två år senare förändrades allt. Min fru insjuknade svårt och gick bort efter en kort tid.
Kvar blev bara jag och Linnéa. Jag bestämde mig för att flytta hem till mina föräldrar i Örebro, vilket gjorde allt lite enklare. Mina arbetsdagar var långa tio timmar ibland och mina föräldrar kunde hjälpa till med Linnéa. Det var vår överenskommelse.
Ganska snart gick det bra för mig på jobbet och jag kunde köpa ett hus omkring en halvtimme från mina föräldrar. Då fick Linnéa ibland vara hos mina föräldrar, ibland med en barnvakt jag anställde (jag ville att mamma och pappa skulle få ledigt ibland, det kändes viktigt). Nu är Linnéa åtta år gammal.
Så bestämde sig min före detta svärmor, Birgitta, för att flytta till Uppsala, där vi bor, för att vara nära sitt enda barnbarn. Beslutet tog mig faktiskt lite på sängen inte för att jag inte förstår det, men avståndet var ganska långt, hon bodde ju uppe i Luleå tidigare.
Nåväl, tänkte jag. Elin var hennes enda barn och Linnéa är hennes enda barnbarn. Det är klart hon inte vill vara ensam.
Men sedan Birgitta flyttade hit har det blivit problem.
Hon är i mitt hus större delen av dagen, varje dag ofta från tidig morgon tills jag kommer hem från jobbet. Och som om det inte vore nog kommer hon även varje helg, och då är det från morgon till sen kväll. Det är faktiskt inte en överdrift.
När Linnéa är i skolan stannar Birgitta ändå kvar. Och här är några av hennes argument:
Ingen gör rent här annars, det blir dammigt på en dag. Du klarar dig inte utan en kvinna i huset.
Blommorna håller på att vissna, ännu några dagar och du måste slänga dem.
Tjuvar har gått omkring i området, men de kom inte in här jag höll vakt!
Oroa dig inte, jag rör inte dina pengar.
Jag får ibland känslan av att hon tror Elins ande svävar kvar här hos oss. Jag har många gånger hört henne prata med någon i ett tomt rum.
Efter otaliga diskussioner började jag se hennes beteende som en verklig kränkning av mitt privatliv. Jag försökte prata med henne, och ibland verkade hon förstå, men…
Förra veckan rann bägaren över. Jag har träffat en tjej, Sissela, sedan ett och ett halvt år och nu var helgen perfekt för att bjuda hem henne. Linnéa var hos mina föräldrar, så jag bjöd hem Sissela.
Vi åt middag, såg en film och satt sedan och pratade i soffan. Plötsligt hör jag ett dämpat ljud ute i hallen. Jag vänder mig om och ser Birgitta hon hade gått rakt in, utan att knacka, säga till eller ringa.
Vad nu då, har blommorna dött igen?
Men det var inte jag som blev argast, utan Birgitta. För innan jag ens hann förklara något, började hon skälla ut mig och anklagade mig för att svika Elins minne och för att vara respektlös.
Jag var helt golvad. Jag tog nyckeln från henne, sa sanningen om hur jag kände, och bad henne lämna huset:
Du är inte längre välkommen här!
Birgitta har ingen annan i närheten, och många även mina föräldrar tycker jag ska tänka om. Kanske handlar det om anständighet. Så nu tänker jag försöka kompromissa; Linnéa kommer ibland att få hälsa på henne. Men hemma hos oss är det jag och Linnéa som bestämmer, vårt hem ska fortsatt vara vårt hem. Punkt slut.
Det har gått upp för mig att även om omtanke kan slå över i klängighet, måste man sätta gränser för att få andrum och kunna gå vidare i livet.
