Dagbok, 28 maj 2024
Jag är 37 år gammal och har varit skild i tio år nu. Min före detta man, Mattias, bedrog mig det är något jag aldrig har kunnat förlåta. Idag bor han med henne, kvinnan han lämnade mig för.
Hon, Linnéa, blev gravid ganska snabbt efter att Mattias lämnat mig, och de gifte sig strax efter deras son föddes. Efter det har jag undvikit honom så gott jag kunnat och har egentligen ingen aning om hur livet ser ut i deras hem nu för tiden.
Ekonomiskt har jag det riktigt bra min lön är mer än tillräcklig. Förra veckan hände dock något oväntat: Mattias dök upp utanför min dörr. Jag tappade hakan; vi har inte träffats på evigheter. Innan jag hann säga ett ord började han prata. Han berättade att hans son, Simon, har fått cancer. Behandlingen är dyr, och varken han eller Linnéa har tillräckligt med pengar. Han kom alltså till mig för hjälp.
Jag har pengar nu, eftersom jag nyligen sålde huset jag fick av mormor. Mattias hade tydligen hört om det och såg det som en möjlighet för honom var det nästan som att ödet var på hans sida. Själv har jag inte riktigt bestämt vad jag ska göra med pengarna. Jag har funderat på att köpa en Volvo, men måste först ta körkort och jag har knappt tid för det nu. Summan är betydande, så jag har ingen brådska att göra av med den. Helt ärligt, jag undrar om Mattias skulle hjälpa mig med pengar om jag blev sjuk. Jag tvivlar starkt på det.
Du har ingen aning om hur desperata vi är! sa han. Men han brydde sig aldrig om mina känslor när han krossade mig. Linnéa likaså. Mattias bytte ut mig mot henne utan att blinka. Vid skilsmässan delade vi på allt. Han sa att han behövde sakerna till sin nya familj, och han ville till och med att jag skulle lösa ut honom ur min lägenhet tack och lov köpte jag den innan vi gifte oss, vilket räddade mig. Han var bitter då, och nu står han här och kräver pengar! Plötsligt handlar det om känslor för honom.
Han lovade att visa alla papper som krävs för att bevisa att Simon verkligen är sjuk, men jag vill inte ens se dem. Jag tänker inte låna ut pengar, ser ingen anledning till det ens om de svär på att allt ska betalas tillbaka. Och behandlingen skulle gå på ännu mer under rehabiliteringen. Sanningen är att jag starkt betvivlar att jag någonsin skulle få tillbaka något.
Jag frågade varför han inte går till banken istället. Det sa jag rakt ut till honom. Han blev upprörd, försökte få mig att ändra mig, till och med erbjöd sig att gå ner på knä. Jag vill bara inte ha något med honom att göra varför skulle jag vilja se honom förnedrad? Han förrådde mig, svek mig. Han kan dra åt helvete. Till sist sa han att han skulle komma tillbaka när jag har lugnat ner mig och tänkt över saken. Men det finns ingenting att tänka på.
Kanske tycker vissa att jag är hjärtlös. Men jag vill kunna bestämma över mina pengar själv, och jag tänker inte dela dem med någon annan. Ärligt talat mår jag lite dåligt efter hans besök. Men jag kommer inte hjälpa dem det får bli deras läxa och betalning för gamla synder.
