När jag arbetade som en vanlig knegare, precis som de flesta andra för en struntsumma i lön, verkade alla mina släktingar avguda mig av någon anledning. Jag blev alltid inbjuden till alla familjehögtider och fick hjälp så fort jag behövde något.
En dag fick jag nog av det livet och bestämde mig för att starta eget företag helt från grunden. Problemet var att jag inte hade några pengar att börja med. Mina föräldrar hade gått bort i en bilolycka när jag var nitton, så det var bara jag kvar.
Min moster hade gift sig med en förmögen man. Jag tänkte att det inte skulle vara några svårigheter, att hon borde kunna stötta mig lite. Men där hade jag fel.
Mostern menade att det var för riskabelt att satsa på ett eget företag och ville inte investera sina egna pengar. Jag kan inte skuldbelägga henne för det om jag varit henne, hade jag kanske gjort på samma sätt. Det var hennes val, och jag accepterade det utan att ta illa upp. Banken var aldrig något alternativ för mig, då räntorna var skyhöga; det hade jag helt enkelt inte råd med. Jag fick börja spara in på allt till och med maten, jaga extrajobb och lägga undan varje krona till företaget.
Efter ett tag klarnade mina tankar. Jag visste vilken slags verksamhet jag ville ha, vad som krävdes och exakt hur mycket pengar jag behövde för att sätta igång. Jag lovade mig själv att köra hela vägen, utan att vika en tum. Jag hade drömt om att driva eget sedan barndomen, och nu började möjligheten långsamt närma sig. Det enda som sved i mig var min mosters hånfulla kommentarer. Varje gång jag dök upp nånstans skrattade hon och utbrast:
Se på den högt uppsatte, Malte affärsmannen har äran att slå sig ner vid vårt bord!
När jag äntligen lyckades öppna min egna byrå vände sig hela släkten direkt bort, särskilt moster. Men jag gav inte upp. Jag hade aldrig känt mig mer motiverad. Ett och ett halvt år senare hade jag ytterligare flera kontor i Stockholm.
Då ringde mostern och berättade att hennes son Mattias skulle börja plugga på universitetet. Hon behövde hjälp med pengar och boende. Vid det laget var hon redan frånskild och klarade inte att hitta ett arbete som gav henne ens existensminimum. Plötsligt mindes hon min existens.
Jag tackade lugnt nej. Jag hade planer på att öppna kontor i andra svenska städer, vilket krävde mycket kapital så hennes son var inte min prioritet. Eftersom jag vägrade hjälpa henne försvann hon helt ur mitt liv, även om hon ändå aldrig hade hört av sig dessförinnan
Nu är mina kontor igång, affärerna blomstrar varje dag, och mosterns son bor fortfarande kvar hos sin mor. Ingen släkting vill ta emot honom eller hjälpa till längre mostern har själv sett till att stöta bort alla.
Om det är något jag har lärt mig, så är det att stå upp för sig själv och att ens egna värdighet aldrig ska vara till salu även om det betyder att man ibland står ensam kvar.
