När jag jobbade som en vanlig arbetare i Stockholm precis som alla andra, för en knaper lön, då älskade alla mina släktingar mig av någon anledning. Jag blev bjuden till alla familjens högtider och fick hjälp när jag behövde det.
Till slut tröttnade jag på den livsstilen och bestämde mig för att bygga upp mitt eget företag från grunden, men hade inga pengar att börja med. Mina föräldrar gick bort när jag var 19 år de omkom tragiskt i en bilolycka.
Min moster gifte sig sedan med en rik man i Göteborg. Jag trodde att hon lätt skulle kunna hjälpa mig. Men där hade jag fel.
Min moster ansåg att eget företagande var alldeles för riskabelt, så hon ville inte satsa sina pengar. Jag klandrar henne inte om jag varit hon hade jag kanske gjort samma val. Det var hennes beslut och jag tog det inte personligt. Banken var inget alternativ räntorna här är skyhöga, det hade jag inte råd med. Så jag fick snåla in på allt till och med maten, skaffa extrajobb och spara ihop min egen startkapital med ett mål i sikte.
Efter ett tag blev allt mycket tydligare för mig. Jag visste exakt vilken sorts företag jag ville bygga, vad som krävdes och hur mycket pengar jag behövde för att komma igång. Jag hade bestämt mig nu eller aldrig. Sedan barnsben hade jag drömt om att vara min egen chef, och nu fick jag äntligen chansen, steg för steg. Det enda som gjorde ont var min mosters kommentarer. Varje gång jag syntes i deras sällskap skrattade hon högt och ropade:
Se där ja, vår stora affärskvinna är här! Vilken ära, att en så fin företagare sitter vid vårt bord!
Men när jag till slut lyckades öppna min egen byrå, vände nästan alla släktingar, särskilt mostern, snabbt ryggen åt mig. Jag lät mig inte nedslås. Jag var mer motiverad än någonsin. Ett och ett halvt år senare hade jag redan öppnat flera filialer runt om i Stockholm.
Då ringde min moster. Hennes son skulle börja på universitetet i Uppsala och hon behövde hjälp med pengar och boende. Vid det här laget var hon redan skild och hade svårt att hitta jobb hon klarade inte ens av att betala det viktigaste, så då kom hon plötsligt ihåg att jag fanns.
Jag bestämde mig för att tacka nej till att hjälpa henne. Jag behövde resurserna till min verksamhet och planerade att expandera till andra städer, och hennes son var inte min prioritet längre. Efter mitt avslag tog mostern helt avstånd från mig, även om hon inte hade hört av sig tidigare ändå…
Nu har mina kontor etablerats runt om i landet. Företaget växer för varje dag, och mosterns son bor fortfarande kvar hemma. Ingen av släktingarna vill hjälpa till mostern har själv skrämt bort dem genom åren.
Livet lär oss att alltid se till våra egna drömmar och arbeta hårt mot dem, men också att man bör ta hand om sina relationer längs vägen det är lätt att förlorade band aldrig kan knytas ihop igen.
