Min före detta man från många vintrar tillbaka dök upp vid min dörr, och det var så oväntat att jag knappt trodde att det var honom. Det visade sig att hans son från det där andra äktenskapet blivit svårt sjuk, och nu stod han här och tiggde om pengar. Jag sa faktiskt nej såklart!
Jag är 37 år gammal och har varit skild i tio år, efter att min ex-man trasslat till det med någon annan. Jag kunde inte förlåta, så nu bor han med henne i, ja, låt oss säga Malmö. Själv tycker jag det är rätt skönt att inte veta vad som försiggår i det där hushållet.
Ekonomiskt har jag det helt okej min lön är till och med bättre än frikadeller med lingonsylt. Det var bara förra veckan jag sålde huset som farmor lämnade efter sig, och plötsligt hade jag en hög med kronor på kontot. Hur min före detta snappade upp det går över mitt förstånd, men som en hungrig ekorre så kom han skuttande i rätt ögonblick.
Jag har faktiskt ingen aning om vad jag vill göra med pengarna än. En ny Volvo skulle ju vara trevligt, men först måste jag lära mig köra. Kalendern är mer späckad än en julbordstallrik, så pengarna får vänta. Och det är ingen liten slant vi snackar om, ingen stress där! Hade han själv gett mig pengar om jag var sjuk? Tveksamt, det skulle nog blivit lika kallt som decembervindar i Kiruna.
Du har ingen aning om hur desperata vi är! utbrister han dramatiskt, som om han är med i en dålig tv-serie på SVT. Men under alla dessa år har han knappast brytt sig om mina känslor och hans nya fru lika lite. Han bytte ut mig lika snabbt som man byter till sommardäck. Vid skilsmässan delade vi allt rakt av: han sa att det skulle komma till nytta för hans nya familj. Han försökte till och med få mig att betala för hans lägenhet, men den köpte jag långt innan vi ens sa ja till varandra, så den fick jag behålla. Herregud, vilken olycka för honom! Nu kommer han här och tigger pengar och pratar om känslor!
Jag borde kanske imponeras men när han erbjöd att komma med alla sjukintyg och läkarbrev ryckte jag bara på axlarna. Jag har ingen lust att ens tänka på det. Oavsett vad han lovar, så tror jag lika mycket på återbetalning som på snö i midsommar. Rehabilitering och allt, det kostar säkert men det är hans problem, inte mitt.
Varför kan du inte låna från banken? frågade jag rakt ut.
Jag sa allt det där, rätt upp och ner. Han blev upprörd, pratade om att han kunde falla på knä, vilket väl är dramatiskt nog. Men ärligt talat, varför skulle jag vilja se honom så? Jag vill bara slippa honom, nu när han en gång bytt ut mig mot någon annan. Han svek mig, så nu kan han ta och gå och dra något gammalt över sig. Han sa att han skulle komma tillbaka när jag tänkt efter och lugnat ner mig. Men det finns inget att fundera på.
Nu kanske någon där ute säger att jag är hjärtlös. Tja, det kanske jag är men jag vill faktiskt bestämma själv över mina pengar. Jag tänker inte dela med mig till folk som behandlat mig som sista biten på ett smörgåsbord. Visst, samtalet känns lite surt i magen, men jag tänker inte hjälpa dem. Det får bli deras läxa och lön för gamla synder.
