Jag är 37 år gammal och har varit skild i tio år. Min före detta fru, som jag aldrig förlät efter att hon svek mig, lever nu med sin nya man, Lars Andersson, i Malmö.
Lars fick ett barn med sin nuvarande fru, AnnaLena, och gifte sig med henne. Jag har hållit mig på avstånd och vet inte vad som händer i deras liv. Jag tjänar bra, har en stabil inkomst och har dessutom sålt den gamla torpedot i Uppsala som jag ärvde av min farmor.
Förra veckan dök Lars upp på mitt kontor i Stockholm. Vi hade inte sågs på flera år och jag blev förvånad när han började prata. Han berättade att hans son från ett tidigare förhållande, Emil, fått diagnosen cancer och att behandlingen skulle kosta en hel del. De har inte så mycket pengar, så han kom till mig för ett lån.
Jag har just nu en rejäl summa kronor på kontot. Jag funderade på att köpa en ny Volvo XC90, men innan dess måste jag lära mig köra, vilket tar tid. Trots att pengarna ligger orört har jag ingen brådska att bli av med dem. Jag undrar om jag skulle ge honom något om jag själv blev sjuk jag tvivlar starkt på det.
“Du har ingen aning om hur hopplösa vi är!” sa han, utan att någonsin ha tänkt på mina känslor. När vi skilde oss delade vi allt lika, och han lovade att pengarna skulle hjälpa hans nya familj. Han ville till och med att jag skulle återlämna lägenheten i Gamla stan, men den hade jag köpt innan vårt äktenskap. Det räddade mig. Nu står han här och kräver pengar och talar om sina känslor.
Lars hotade med att visa alla nödvändiga papper om jag vägrade, men jag är inte intresserad av att gå in i den processen. Jag har sagt åt honom att låna pengar från banken istället.
Jag stod rakt upp och sa rakt på sak. Han började skrika och föreslog att jag skulle gå på knä och be om förlåtelse, men det vill jag inte. Jag har inget behov av att förnedra mig själv inför någon som förrått mig. Jag vill helt enkelt inte ha någon kontakt med honom längre. Han menade att han skulle komma tillbaka när jag lugnat mig och tänkt efter, men det finns inget att fundera på.
Man skulle kunna säga att jag saknar samvete, men sanningen är att jag vill själv bestämma över mina pengar. Jag vill inte dela dem med någon annan. Efter vårt samtal känner jag mig lite illa till mods, men jag kommer inte att hjälpa dem det blir deras egen läxa och priset på deras handlingar.
