Jag är 37 år gammal och har varit skild i tio år. Min före detta make, Johan, svek mig så bra att jag aldrig kunde förlåta honom. Idag lever han med sin nya fru, Anna, som han först blev gravid med, födde sonen Lukas och sedan gifte sig med. Efter det har jag hållit mig på avstånd och har ingen aning om vad som händer i deras liv.
Jag har en stabil inkomst som ekonom i en stor bank i Stockholm, och jag har dessutom sålt det gamla radhuset i Skåne som jag ärvt från min mormor. Pengarna sitter på mitt konto i kronor, så jag har ingen brist på likvida medel. Därför blev jag förvånad när Johan dök upp för en vecka sedan. Vi hade inte setts på flera år och jag hade ingen förväntan på att han skulle kontakta mig.
Han började med att säga att Lukas hade fått en cancerdiagnos och att behandlingen skulle kosta en förmögenhet. Vi har inte så mycket pengar, klagade han, så jag tänkte be dig om hjälp. Jag hade precis fått in pengarna från husförsäljningen och han hade nog hört det. Det kändes som att hans timing var perfekt.
Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra med pengarna ännu. Jag funderade på att köpa en fin Volvo XC90, men först måste jag lära mig köra i stadstrafik och jag har knappt tid över. Summan han ber om är ändå betydande, men jag har ingen brådska att bli av med den. Jag undrar om han någonsin skulle ge mig pengar om jag själv blev sjuk sannolikt inte.
Har du någon aning om hur desperata vi är! ropade han åt mig, utan någonsin att ha tänkt på mina känslor. Varken han eller Anna har någonsin brytt sig om hur jag har klarat mig. När vi gick igenom skilsmässan delade vi all egendom i två lika delar, och han påstod att allt skulle gagna hans nya familj. Han ville att jag skulle återlämna lägenheten till honom, men jag hade köpt den innan vårt bröllop och den har räddat mig ekonomiskt.
Johan hotade att om jag inte trodde honom så skulle han visa alla medicinska papper och kvitton, men jag har ingen avsikt att gå in på det. Även om han svär att betala tillbaka allt, så har jag inget förtroende för att någon av pengarna någonsin kommer tillbaka till mig. Lukas behöver dessutom fortsatt rehabilitering, och det kostar också en hel del.
Jag föreslog att han kunde låna på banken i stället. Jag sa rakt på sak att jag inte tänker låna ut några pengar till dem. Han började skrika och bad mig gå ner på knä för att be om pengar, men jag vägrade. Jag har ingen lust att förnedra mig själv för någon som förrått mig. Jag vill bara hålla mitt liv och min ekonomi åt mig själv.
Det kanske låter hårt, men jag har inget samvete när det gäller att skydda min förmögenhet. Jag vill inte dela med mig av mina pengar till dem som bara har använt mig. Efter vårt samtal känns jag lite tung i magen, men jag tänker inte hjälpa dem. Det blir deras läxa och ett sätt att betala för deras handlingar.
