Min ex-fru… Detta hände för två år sedan. Min tjänsteresa närmade sig sitt slut och det var dags för mig att återvända hem till Alingsås. Efter att ha köpt biljett beslutade jag mig för att vandra runt i stan, eftersom jag hade tre timmar till övers. På gatan kom en kvinna fram till mig – och jag kände genast igen henne. Det var min första fru, som jag skilde mig från för tolv år sedan. Zina hade knappt förändrats, bara blivit mer blek i ansiktet. Uppenbarligen var detta möte lika nervöst för henne som för mig. Jag älskade henne djupt och smärtsamt – det var därför vi skildes. Jag var svartsjuk på allt och alla, till och med hennes mamma. Så fort hon dröjde sig kvar någonstans började hjärtat slå vilt och jag trodde att jag skulle dö. Till slut orkade Zina inte längre med mina ständiga frågor om var hon varit, med vem, och varför, och hon lämnade mig. En gång kom jag hem från jobbet med en liten valp för att överraska henne, men ingen var där – på bordet låg bara en lapp. I brevet skrev min fru att hon lämnade mig, även om hon älskade mig. Mina misstankar hade plågat henne för mycket, och hon hade bestämt sig för att gå. Hon bad om förlåtelse och vädjade till mig att inte leta efter henne… Och nu, efter tolv år isär, mötte jag henne av en slump i staden där jag var på jobbresa. Vi pratade länge, och jag insåg att jag höll på att missa min buss hem. Till slut sade jag: – Förlåt, men jag måste gå, jag håller på att missa min buss. Då sade Zina: – Alexander, gör mig en tjänst. Jag vet att du har bråttom, men för allt det fina vi delat, säg inte nej till min önskan. Följ med mig till ett kontor, det är viktigt för mig, och jag vågar inte gå ensam. Självklart gick jag med på det, men sa: ”Men bara snabbt!” Vi gick in i ett stort hus och tog lång tid oss från den ena flygeln till den andra, upp och ner för trappor. Det kändes som det gick högst femton minuter. Folk i alla åldrar, från barn till gamla, passerade förbi oss. Jag reflekterade inte över varför det fanns både barn och pensionärer i en administrativ byggnad – all min uppmärksamhet var riktad mot Zina. Plötsligt gick hon in genom en dörr och stängde den efter sig. Innan hon stängde dörren, såg hon på mig som om hon tog farväl, och sa: – Det är märkligt, jag kunde inte vara med dig – men heller inte utan dig. Jag stod kvar och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Jag ville fråga vad hon menade med sina sista ord, men hon kom aldrig tillbaka. Plötsligt insåg jag, nästan som jag vaknade till, att jag verkligen måste åka, men stod kvar här och missade min buss! Jag såg mig omkring och skrämdes. Byggnaden var helt övergiven. Svarta hål gapade där fönstren borde vara. Det fanns inga trappor, bara några plankor som jag med möda tog mig nedför. Jag missade bussen med en hel timme och tvingades köpa ny biljett till nästa avgång. När jag köpte biljetten fick jag veta att bussen jag missat hade vält och störtat ner i ån. Ingen av passagerarna överlevde. Två veckor senare stod jag vid dörren till min före detta svärmors lägenhet, som jag letat rätt på via personregistret. Alvetina Markovna berättade att Zina dog för elva år sedan, ett år efter vår skilsmässa. Jag trodde henne inte, misstänkte bara att hon var rädd att jag återigen skulle förfölja hennes dotter med min svartsjuka. När jag bad om att få se min ex-frus grav gick min svärmor mot förmodan med på det. Några timmar senare stod jag vid gravstenen, och från fotot log den kvinna åt mig som jag älskat hela mitt liv – hon som, på något oförklarligt sätt, hade räddat mitt liv den gången…

Före detta fru…

Det här hände för två år sedan. Jag var inne på slutet av min tjänsteresa, redo att återvända hem till Gävle. Jag hade redan köpt tågbiljetten, men då det återstod tre timmars väntan innan avgång bestämde jag mig för att promenera genom staden en stund.

På en stillsam gata mötte jag plötsligt en kvinna som jag genast kände igen. Det var min första fru, Maja, som jag skildes från för tolv år sedan. Hon hade knappt förändrats, om man inte räknar hennes ansikte som hade blivit märkligt blekt. Det var tydligt att mötet rörde om även i henne; jag såg oron lysa i Majas ögon.

Min kärlek till henne hade varit stark, nästan sjuklig. Det var därför, i slutändan, som jag lät skiljas från henne. Jag var ständigt svartsjuk, inte bara på vänner och arbetskamrater utan till och med på hennes egen mamma. Sålunda blev jag nästan galen av oro om Maja dröjde det minsta, hjärtat slog okontrollerat och ångesten var så fysisk att jag trodde mig dö.

Till slut klarade inte Maja längre av mina dagliga förhör; var hade hon varit, med vem och varför? En dag kom jag hem från jobbet med en liten taxvalp innanför jackan, övertygad om att muntra upp henne med den lilla gåvan. Men lägenheten var tom och på köksbordet låg en lapp.

På lappen stod det att hon nu gick ifrån mig, trots att hon alltjämt älskade mig. Hon bad om ursäkt och bönade att jag inte skulle leta efter henne; min misstänksamhet hade förvandlat livet till ett fängelse och hon orkade inte längre.

Och så, efter tolv års tystnad, möter jag henne av en slump i Stockholm där jag stannat över för jobbet. Vi stod och pratade länge, och först när jag märkte att jag höll på att missa mitt tåg till Gävle avbröt jag samtalet:

Förlåt, men jag måste gå nu om jag ska hinna med tåget.

Maja såg på mig med en särskild blick:
Erik, kan du göra mig en tjänst? Jag vet att du har bråttom, men för allt det goda vi ändå haft följ med mig till ett ställe, bara för en kort stund. Jag klarar det inte att gå själv.

Jag gick förstås motvilligt med på det, men bad henne hålla det hela kort. Tillsammans klev vi in i en stor, gammal byggnad och gick genom korridorer och upp för trappor, ner för andra det kändes som om det inte tog mer än femton minuter även om tiden suddades ut. Det var folk av alla åldrar omkring oss, barn och mycket gamla. Vid det laget reflekterade jag inte över det; all min koncentration var på Maja.

Till slut gick hon in genom en dörr och slöt den bakom sig. Hon vände sig om innan dörren stängdes och såg på mig, som om hon tog farväl.

Så märkligt det är, mumlade hon, jag kunde varken leva med dig eller utan dig.

Jag stod där, väntande. Ville fråga vad hon menade, men Maja förblev borta. Plötsligt slog verkligheten mig; jag höll på att missa mitt tåg! Jag såg mig omkring och då gick det kalla kårar längs ryggen byggnaden såg öde ut, som om den stått tom länge. Fönstren gapade som hål i väggarna. Trapporna saknades, endast några spikade plankor låg kvar som provisoriska steg.

Med stor möda tog jag mig ner till gatan och insåg när jag tog fram mobilen att mitt tåg gått för över en timme sedan. Jag fick köpa en ny biljett, vilket kostade mig 436 kronor extra.

När jag till slut satt på tåget igen kom nyheten: tåget jag missade hade spårat ur vid Dalälven och alla ombord hade omkommit.

Två veckor senare bestämde jag mig för att söka upp Majas mamma, Elsa, som jag hittade genom folkbokföringen. När jag ringde på berättade Elsa, utan att tveka, att Maja dött elva år tidigare, alltså efter bara ett år som skild.

Jag trodde henne först inte, misstänkte att Elsa ville skydda dottern från ännu mer av min svartsjuka och mitt förföljande. Men när jag bad om att få se graven sa hon ja med en tyst nick.

Några timmar senare stod jag vid Majas gravsten. Hon log mot mig från fotografiet, och jag förstod hon som en gång älskat mig men omöjligt kunde stanna, hade på ett sätt räddat mitt liv ändå.