Jag och min mamma hade nyligen ett riktigt stort gräl. Vi bor tillsammans i samma lägenhet, och hon har försökt få mig att flytta ut i flera år nu. Hon har dock inte lyckats, eftersom jag är folkbokförd här och har rätt att bo kvar. Det är otroligt hur många olika argument hon har haft under denna tid. Jag har verkligen försökt att skapa en god relation till min närmaste familj.
Du kanske tycker att det är märkligt att bo med sin mamma när man är 30. Jag håller med, men när jag och min man gifte oss fanns det inga andra alternativ. Sedan föddes våra barn och då hade vi verkligen inte tid eller möjlighet att flytta någonstans.
Vi har ofta inte råd att göra det. Min lön är låg och min man arbetar hemifrån, hans uppdrag kommer och går. Ibland kan det gå flera veckor utan att han har något jobb och hans inkomst är helt beroende av det. Vi har knappt råd att betala av billånet, men vi var tvungna att skaffa bilen. Det är mamma inte heller särskilt glad över.
Det är därför vi ännu bor kvar hos mamma. Det är lättare att dela på kostnaderna för mat och räkningar. Dessutom kan jag alltid lämna pojkarna hos henne, vilket är väldigt praktiskt. Men sedan två år tillbaka har min mamma inte varit lugn, utan hon fortsätter antyda om att vi borde köpa eget och flytta ut.
Jag skulle vilja, men var ska vi få så mycket pengar ifrån? Till en början var hennes kommentarer försiktiga och jag förklarade lugnt att vi inte hade den möjligheten just nu, men att vi sparar gradvis. Med tiden blev det ohållbart, och vi bråkar om det hela tiden.
Min man vill inte blanda sig i, för han vill undvika problem med svärmor, och jag förstår honom även om jag ofta saknar hans stöd.
Men vad kan han göra? Bästa lösningen hade varit att köpa en egen lägenhet, men det kommer vi inte ha råd med förrän billånet är avbetalt.
Jag fattar att min mamma önskar lugn och ro på äldre dagar, men det är väl inget skäl att kasta ut oss från lägenheten. Dessutom har hon flera gånger sagt att hon tänker låta mig ärva lägenheten, så varför skulle jag flytta runt i onödan?
Nyligen utbröt ett stort bråk, och nu pratar vi inte alls med varandra. Det var nämligen så att min moster gick bort och mamma ärvde hennes etta.
Jag såg det som goda nyheter, eftersom mamma kunde flytta till något mindre och få den frihet hon så gärna vill ha.
Men mamma vägrade, hon sa att hon tänker bo kvar och dessutom tänker hon inte ge oss den andra lägenheten heller. Vi får lösa det själva, sa hon.
Är det normalt? Hur ska vi kunna fortsätta prata med varandra?
Det jag lärt mig av allt detta är att även de mest närstående kan missförstå varandra när det handlar om pengar och trygghet. Man måste våga prata öppet, visa förståelse och inte fastna i gamla vanor, även om det känns svårt.
