Medan frisören höll på att klippa mig, förde vi ett samtal som var väldigt viktigt för mig. Jag hade länge grubblat över om jag skulle låta mitt barn börja på en musikskola. Det fanns två skäl som talade emot: behovet av att köpa ett piano och det stora ansvar som skulle hamna på mig att skjutsa barnet till lektionerna samt att ge stöd och hjälp. Samtidigt hade mitt barn en stark längtan att få ägna sig åt musik.
Under vår diskussion delade frisören med sig av sin egen historia: Jag är född i en liten stad, och musiken har alltid varit min passion. Jag tog varje chans jag fick att sjunga i körer, på fritidsgården och till och med med musiklärarna i skolan. Jag gick in helhjärtat för att lära mig mer och lyckades också lära mig spela piano. Jag insåg tidigt att musiken var min väg i livet, och alla som hörde mig sjunga såg mitt talang.
Men det fanns inga riktigt bra musikutbildningar i vår stad. Ett år, när jag var ungefär nio år och gick i lågstadiet, kom ett gäng vuxna till vår klass. De bad oss att klappa i takt och valde sedan ut några som fick sjunga. Tre av oss, inklusive mig, blev sedan inbjudna till skolans stora aula. Under lång tid fick vi turas om att spela på instrument, sjunga låtar som de spelade för oss, klappa rytmer och gissa vilka noter det var. Månader gick, och jag hade nästan glömt bort hela händelsen. Men till slut upptäckte mamma ett kuvert i brevlådan där det stod ordet ANSÖKAN med stora röda bokstäver. Jag var den enda eleven på min skola som hade blivit antagen till en välkänd musikskola i Stockholm.
Skolan tog hand om alla kostnader, och vi behövde inte betala någonting. Men mina föräldrar var starkt emot flytten till Stockholm. De vägrade, särskilt eftersom det innebar att satsa på en musikaliskt karriär. Båda jobbade på fabriken och var mycket stolta över sitt arbete, som de tyckte var ett riktigt jobb. De rådde mig att släppa drömmarna och skaffa ett stabilt arbete. Under ett år fick jag nya inbjudningar varannan månad, men sedan slutade de plötsligt komma. Just då insåg jag att någonting hade gått sönder inom mig. Lusten att sjunga försvann och skolan tappade sitt skimmer.
En liten strimma hopp dök upp när jag fyllde fjorton; då letade dirigenten och kompositören för ett band efter en ny sångerska. Jag behövde vara ung, och bland många tjejer valde han mig.
Jag kände återigen att möjligheternas vingar vecklade ut sig bakom mig jag hade inte tappat min talang! Tyvärr hann jag bara delta vid två eller tre repetitioner innan mina föräldrar fick reda på det och förbjöd mig att umgås med dem, med hänvisning till oro över deras avsikter. Där fick min musikresa sitt abrupta slut. Senare slutade jag plugga, gick med i ett glatt kompisgäng och började röka och dricka, vilket jag trodde var helt vanligt i min stad. De flesta runtomkring mig gjorde likadant. Jag hann precis sluta nian när jag blev antagen till gymnasiet, men min tillvaro fortsatte att rasa. Än idag sparar min mamma varenda en av de där inbjudningarna i sitt album. Hon tar ofta fram dem, läser om dem och lägger tillbaka dem på sin plats.
