En natt när jag kom hem blev jag riktigt förvånad. Min dotter stod där och packade sina saker: kläder, smink, prylar. Jag frågade henne vart hon skulle ta vägen.
Det visade sig att min 18-åriga dotter, Ylva, plötsligt kände sig vuxen. Jag blev verkligen chockad och utbrast:
Men Ylva, vad menar du med att du ska flytta? Vem är den där killen? Ska du inte presentera honom för oss? Och vem tänker betala för ditt boende? Har han ens egna föräldrar? Jag tror du rusar iväg alldeles för fort.
Mamma, slappna av. Det är ju 2000-tal nu. Jag är vuxen och har mitt eget liv! svarade Ylva bestämt.
Jag sa ingenting mer. Kände mig helt maktlös. Jag såg Ylva packa ner sina prylar, och i tysthet tog jag farväl av allt inte för att jag någonsin använde elvispen Ylva blev klar, tog sina väskor och gick ut. Från fönstret såg jag en ung kille antagligen hennes Erik som hjälpte henne bära ner sakerna till bilen. Om hon nu hade bestämt sig för att leva ett vuxenliv, fick hon väl testa det! Det återstår att se hur det går. Dagen efter bytte jag lås i dörren man vet aldrig vad Ylva kan hitta på med sin nya pojkvän.
Några dagar gick utan att jag hörde ett ljud från Ylva. Jag hade aldrig trott att hon skulle lämna boet så snabbt. Men plötsligt ringde hon:
Mamma, kan du betala min skolavgift?
Det kändes jobbigt att Ylva bara hörde av sig för att be om pengar till studierna, utan att ens fråga hur jag mådde.
Nej. Du är väl en självständig kvinna nu. Jag vill inte lägga mig i ditt nya liv.
Jaha, tack då, mamma! snäste Ylva surt och la på luren.
Det är ju precis så som hon ville ha det. Hon får lära sig hur det är att vara vuxen.
Jag bestämde mig för att göra om Ylvas gamla rum till ett kontor istället. Hon bor ju ändå inte här längre. Jag hittade ett fint skrivbord och några stolar. Sängen lät jag stå kvar. Man vet aldrig, kanske hon kommer hem igen.
Två veckor senare var jag på väg hem från jobbet. Och där, i porten, stod Ylva med sina väskor, och såg alldeles ledsen ut.
Ylva, varför hörde du inte av dig innan du kom?
Jag skämdes, mamma. Är du inte glad att se mig? sa hon, och torkade bort en tår.
Klart jag är glad, vad säger du! Kom, vi går in.
Vi klev in i lägenheten, och Ylva packade sakta upp sina saker. Men kaffebryggaren var inte med den hade blivit kvar hemma hos pojkvännens mamma. Hon tog tydligen betalt för mat och husrum genom att behålla den. Erik visade sig vara trettio år gammal. När Ylva insåg att det var slut på mina pengar, bad hon honom betala för hennes utbildning. Men han hade inga planer på att ta ansvar för sin flickväns behov.
Det är något som gnager mig vad tänkte Erik egentligen när han tog med min arbetslösa dotter hem till sina föräldrar?
