Min dotter och svärson dumpade barnen på mig under hela lovet. Och här sitter jag, pensionär, och ska både mata och underhålla dem.
Modernt folk och barnbarn har blivit så själviska de kräver uppmärksamhet, omtanke och tid, men ger ingenting tillbaka förutom likgiltighet och klagomål. Vad är det för konsumentförhållande till oss gamla? Som om vi inte har våra egna liv och önskningar nej, vi ska bara sitta som barnvakter, som någon slags gratis personal. Men så fort *jag* behöver hjälp är alla plötsligt upptagna, som om jag vore en främling.
Min dotter har två söner den äldre är 12, den yngre 4. Jag bor i en liten by utanför Östersund, och allt jag har är en blygsam pension och den lugn och ro som jag värdesätter högt. Jag vet inte hur min dotter och hennes man uppfostrar dem eller vad som händer i skolan, men de växer upp till riktiga latmaskar. De städar inte efter sig, bäddar inte ens sina sängar det ser ut som en storm har dragit förbi. Och maten? Åh nej, min husmanskost är inte god nog, de vill ha pizzor och godis. Ett riktigt straff!
När barnbarnen var små hjälpte jag såklart jag passade dem, handlade, sprang runt som en yrkesmamma. Men de senaste fem åren har jag försökt dra mig undan från rollen som permanent barnvakt. I höst kollade jag kalendern och suckade av lättnad ingen extra långhelg i början av november. *Bra*, tänkte jag, då åker de väl ingenstans, och jag får äntligen vara i fred. Men så fel jag hade!
En söndag, precis innan höstlovet, ringde det på dörren. Där stod min dotter, Elsa, med de två pojkarna. Innan jag ens hann säga hej smällde det ur henne:
*”Mamma, hej! Här har du barnen, lovet börjar idag!”*
Jag stod som förlamad.
*”Elsa, varför sa du inget? Vafalls för överraskning är detta?”*
*”Om jag hade sagt något hade du hittat på tusen ursäkter för att slippa!”* sa hon och drog av pojkarna deras jackor. *”Johan och jag ska till spa i en vecka, jag orkar inte mer, jag är helt slut!”*
*”Vänta nu, jobbet då? Det är ju ingen extra ledighet i år!”* försökte jag resonera, medan paniken kröp upp i bröstet.
*”Vi tar ut semesterdagar, Johan tog några extra. Mamma, vi har bråttom!”* Hon pussade mig på kinden och försvann ut genom dörren, lämnade mig med två resväskor och två hyperaktiva barn.
Inom fem minuter såg huset ut som efter en skolavslutning. TV:n vrålade, jackor och skor låg strödda överallt, och pojkarna sprang runt som yra getter. Jag försökte få dem att städa, men de ignorerade mig totalt som om jag var osynlig. När de vägrade äta min soppa och gnällde om att *”mamma sa att vi fick pizza!”* sprack mitt tålamod.
Jag ringde Elsa direkt:
*”Dina barn kräver pizza! Jag tänker inte köpa sånt!”*
*”Jag har redan beställt hem till er,”* svarade hon irriterat. *”Mamma, de äter inte din mat, det blir bara bråk. Ta med dem någonstans, gör något kul! Du klagar ju alltid på att de tråkar ut dig hemma!”*
*”Och med vilka pengar ska jag underhålla dem? Min pension kanske?”* fräste jag, medan ilskan kokade inom mig.
*”Vad ska du annars göra av den? Det är ju dina barnbarn, inte främlingar! Jag fattar inte att du kan vara sådan!”* fnös hon och la på.
Så där ja. Nu satt jag fast med det här kaoset. Hela mitt liv har jag slitit för min dotter jobbat dubbelt, sparat varenda krona så att hon skulle få det bra. Och nu, på gamla dar, får jag detta som tack! Jag skakar av ilska, av maktlöshet, av orättvisan.
Jag älskar mina barnbarn, det gör jag verkligen. Men de tröttnar på mig, och jag på dem åldersskillnaden är för stor, jag orkar inte springa runt hela dagarna. Och min dotter tror att jag är hennes privata barnvakt, att min tid och pengar är hennes rättighet. Deras rättigheter, mina plikter. Rena rama egoisterna! Och här sitter jag, stirrar på röran, lyssnar på deras skrik och tänker: *Är det här verkligen min ålderdom? Har jag förtjänat bara detta?*
