Jag och min man stod handfallna när vår dotter Ebba berättade att hon skulle gifta sig. Hon var ju bara arton år gammal. Det fanns inget sätt att övertala Ebba att tänka om.
Min svärmor förhörde Ebba oroligt:
Ebba, väntar du barn?
Nej, farmor, svarade hon lugnt.
Ebbas fästman var bara två år äldre än hon. Vi diskuterade med hans föräldrar och kom överens om att bröllopet skulle hållas hemma hos oss. Ebba såg missnöjt på oss.
Men snälla, det är ju så gammaldags! Kan vi inte göra något mer modernt?
Diskussionerna gick varma och högljudda. Till slut bestämde vi oss för att hålla bröllopsfesten på en restaurang. Ebba valde förstås det dyraste alternativet. Varken vi eller brudgummens föräldrar var glada över det.
Tårarna började rinna nerför Ebbas kinder:
Man gifter sig bara en gång i livet.
Vi tvingades ta lån, likaså föräldrarna på den andra sidan. Fästmannen köpte den diamantring Ebba önskat sig länge. Tillsammans med henne letade vi fram den mest fantastiska brudklänningen.
Vi ville åka till stadshuset i vår gamla Volvo, men det föll inte Ebba i smaken.
Hyr en SUV! snörpte hon.
Hennes pappa försökte vänligt förklara hur dyrt det skulle bli.
Men jag vill verkligen, insisterade Ebba.
Så vi hyrde en svart Volvo XC90 till bröllopet. När själva dagen väl kom var vi både psykiskt och fysiskt slutkörda. Bröllopet hade kostat oss en förmögenhet, långt över hundratusen kronor. Ett halvår senare skilde sig Ebba från sin man.
Ebba klarade helt enkelt inte av att vara gift, hon hade alltför stora krav på sin make.
Jag mindes hur jag själv gifte mig. Jag bar en vacker topp och kjol. Min blivande man väntade på mig vid stadshuset med en bukett tulpaner. Vi har varit gifta i tjugo år, fått barn tillsammans. Inget storslaget bröllop i världen avgör om det blir ett lyckligt familjeliv.
Jag är verkligen inte emot bröllop i sig. Men allt måste ske med måtta. Jag hoppas att Ebba nästa gång är lite mer eftertänksam.
